Aftonbladet – 17 februari 1874, sida 2

IDUULLCIGR GILL AVE HIYLRULD, AVE GL BUBKA framföda ett så oskapligt stort foster. Inom tyska riksdagen kom det den 12 dennes för första gången till lifiga debat ter. Trenne vigtiga förslag stodo nemligen på dagordningen, Schultze-Delitzschs förslag om arvode för riksdagens medlemmar, Wiadthorsts om preussiska landtdagens pro rogerande och Bernards om ändring af.arbetsordningens 44 artikel, hvilken gifver presidenten rättighetatt gifva ordet åt en talare, som först efter öppnandet af en diskussion an mäler sig, Som man vet, är rikskansleren emot riksdagemedlemmarnes aflönande, men har dock sedan gjort en eftergift i denaa riktning genom att bevilja dem fri resa på allatyskajernvägar. Etterenliflig diskussion, i hvilken alla de hittill: framstälda argumenten för eller emot riksdagsmannaarvodet anfördes, antogs Schnitze-Delitzchs förslag gevom voiering med nämnupprop med 229 röater mot 79. Man hoppas att riksdagens ihärdighet i denna sak ändtligen skall bryta motständet mot denna åtgärd å regeringens sida. Windihorsts förslag synes ha stor utzt till framgång, emedan betydliga olägenheredan visat sig deraf, att preussiska landtng båda kamrar hölla möten samtidigt med tycka riksdagen. Den klerikals deputeraden Bernards förslag angående 44 arti keln betraktas som ett misstroendevotum mot riksdagspresidenten ä den klerikala centerns sida. Norddeutsche Ailgemeine Zeitung bar änn icke slutat med sina beriktiganden och meddelanden rörande Lamarmora-affiren. Man vet, att äen italienske f. d. premierministern gjort sig ett vapen af den ryktbara not, som preussiska sändebudet Usedom den 17 Jani 1866 framlade för italienska kabinettet för att inverka på dess be slut i fråga om krigförandet mot Österrike. Men hr Usedom har i ett bref af den 11 sennes förklarat, att den skrifvelse han tillstält gezeral Lamarmora utgick från hans personliga initiativ och icke från hans regerings. Hr Uaedom har först i sieta stun: den erfarit den italienske konseljpresidentens beslut att läta italienska armen stanna ioom fästningsfyrkanten, i stwället för att marschera mot Wien och förena sig med preassarse. Han måste således handla på eget ausvar i sista ögonblicket, under det han vid notens affattande rättade sig efter sio regerings intressen och de afsigter han tillade densamma. Wientidningen Press för den 12 dennes berättar, att furst Bismarck bemyndigat grefve de Launay, italienske ministern i Berlin, att till utrikesministern Visconti Venosta frambära hans hjertliga tacksamhet för det välvilliga sätt, hvarpå han omtalat honom i sin nyligen iitalienska deputeradekammaren i anledning af Limarmora affären afgifaa förklaring. Furst Bismarck anhöll vidare, att grefve de Launay måtte för ntrikesministera uttala hans öfverty gelse, att i fråga varande obehagliga tilldragelse, långt ifrån att störa det goda förhållandet mellan Tyskland och TItalien, tvärtom skulle befästa vänskapsbandet dem emellan. Kejsar Frans Josef af Österrike anlände i fredags till S:t Petersburg. Redan vid Gatschina, 8 mil från S:t Potersburg, mot togs han af svorfursten troaföljaren och på hufvudstadens bangård af ezaren och hela den kejserliga familjen. Staden var festligt sirad, och befolkningon helsade sin ma narks höge gäst med liflig sympati. Besöket kommer att räcka till den 22 dennes. Neue freie Presse vill i detta besök hufvudsakligen se ett artigt besvarande af Alexavuder II:s besök i Wien under expositionen och tillägger det endast så till vida någon politisk becydelse, som det är et uttryck af det goda förhållande mellan båda kejsarne, hvilket återställdes genom trekejsarmötet i Berlin, efter den spänning, som förnat rådt dem emellan allt sedan Krimkriget. Tidningen finner deri ett lossande af de bäda hofvens vänskapsband med Preussea och en borgen för den allmänna freden i Europa. Med anledning af Disraelis uttalande af sin åsigt om Englands pligt att bistå Indien i dess nöd, i det tal han för nägra da gar sedaa höll i Buckingham, yttrar en Londonkorrespondent till Kölnische Zeitun: den 11 Febr, följande: Heder ät mr Disraeli. som haft känsla för jämmers i den fjerran östern och klädt denna gin känsla i sä lämpliga ord. Sanna och mensklig var hans anmärkning, att Iadiens hungrande millioner bafva större anspråk på det beprigade öfverskottet i statskassan än in byggarne på vär feta ö, hvilkas önskningar om skattelindring dock i sjelfva verkst väga lätt, jemförda med den nöd, som uppstått i andra hälften af riket. Det är väl möjligt att Disraelis ord injagade förskräckelse hos en och annan krämarsjäl, som fröjdat sig är dena besparing, han för sin egen hushålling väntat at inkomstskattens upphäfvande; men betyder detta föga. Dessutom äro Dis raelis framkastade aamärkningar ej så att atta, som ville han skicka hela öfverskottet ända till sista fyrken till Indien; dermed toges ett, hvarken från engelsk eller indisk synpunkt sedt, billigt politiskt steg. Men så mycket synes framgå ur hans tal, att han, trots den stränga, iskalla, i teori visserligen följdriktiga, men i praxis här gräsligt obarmhertiga, statsekonomiska grund satsen om icke inblandning, ämnar affordra parlauentet en betydlig summa för Indiens behof. Hon skall svårligen kunna vägras hononi, och då saken kommer till afgörande, skall det nog visa sig, att äfven krämaren! har ett hjerta under sitt hvita förkläde och gladt offrar sin shilling för Indien, som ju Sh a FK AR H i FE n 8 t: Vv u s nr b