traktadt såsom domnadt. Det är icke utan skäl, anmärker B. E. Malmström, som nyare forskare i vår litteraturs häfder, i synnerhet Wieselgren, drifvit den satsen, att den pånyttfödelse af vitterhet och vetenskap, som man en tid var bsnägen att tillskrifva Gustaf IIT:s beskyddateskap, snarare var en frukt af frihetstidens sträfvanden i denna rikt ning. Det är nemligen en sanning att friheten, äfven missförstådd och missbrukad, verkar kraftigare för odlingens fortgång än despotismen, äfven i dess humanaste form. Ty den förra är lif, den senare är död, den. förra är rörelse, den senare stillestånd. Och Malmström tillägger följande ord, hvilka i hufvudsak innehålla det samma com hr Fryxells anförande: Hvad man än må säga eller hafva sagt om detta säkerligen högst vigtiga tidehvarf i vår odlings historia — frihetstiden — säkert är att vetenskap, slöjd och vittra idrot ter derunder gingo framåt med jättesteg och att Gustaf III:s tidehvarf tillegnat sig alltför mycket af den kulturhistoriska glans, som rätte!igen tillhör frihetstiden. Detvar denna tid, som fostrade Linn och Klingenstjerna, Polhem och Ahlströmer, Botin och Celsius, Dalin och fru Norderflycht, Creutz och Gyllenborg, Tessin och Höpken. Det var äfven denna tid, som lyssnade till de första yttringaraa af Bellmans frimodiga snille. Om under Gustaf TII:s tid vitterheten utvecklades till en elegans i uttryck och form, som måste erkännas för ett framsteg ehuru i ensidig riktaisg, så gick deremot den vetenskapliga forskningen så mycket mera tillbaka under en styrelss, som visade sig likgiltig derför, men i grunden vår den samma afvog, till dess bon slutligen västan helt och hållet qväfdes under tillämpniogen at en regeringsprincip, inför hvilken Sveriges största filosdfiska snille, Benjamin Höijer, ej ansågs värdig en professorsstol. Våra läsare torde efter detta citat medgifva, att hr. Fryxells för öfrigt mycket riktiga åsigter i detta fall ej innebära något nytt och att hans polemiska hållning varit temligen oberättigad, Svensk litteraturhistorik i utlandet. I nummer 37 af Aftonbladet finnes införd en artikel, kaliad Svensk tlitteraturhistorik i utlandet, hvari en af underteckvad för Athenzgeum författad öfversigt af svensk li: teratur för år 1873 kritiseras på ett sådant sätt, att jag hos red. måste begära plats för följande genmäle. be I slutet af November förlidet år anmoda des jag att utärbeta nämnda öfversigt, och åtog mig detta blott derför, att, då artikeln redan den 7 Dee. skulle vara i England; skulle Sverige i annat fall blifvit förbigånget. Då Athenxzum önskade den medicinska, juridiska och tidskrifts literaturen utesluter, sökte jag att med ledning af svensk bokNandelstidning i möjligaste mån tillgodose alla öfriga grenar af literär verksamhet: Min uppsats blef 6 spalter, men af brist på utrymme reducerades den af Athenreums re: daktion till mindre än 4. Dervid tillgick så att bott ett sammanhängande stycke uteslöts — i hvilket jag sökt gifva en karakteristik af den hos 0ss ännu ty värr så be tydande öfvårsättnibgsliteraturen — men för öfrigt ströks utom en mängd särskilda arbeten äfven. en stor del af det, hvarigenom jag velat gifva den engelske läsaren ett be grepp så väl om det anmälda arbetets art och stil, som ock om den hos oss rädande riktvingen af den beträffande literaturgre nen. Att hvad sedan qvarstod, skulle lida af en sådan stympning och mera närma sig den katalogartade framställning jag Velat undvika, torde lätt inses, Atheneums artikel blef sedan föremål för en kort kritisk anmälan i Ny IM, Tidn. Jag insändeett scenmäle, som med angifvande af ofvanstående fakta nöjaktigt förklarade den enda vigtiga anmärkningen om prof. Nybleus arbete och uppvisade den obetydliga halten af de öfriga. Detta genmäle behandlades af N. I. T. på det, lindrigast sagdt, egendomliga sätt, att artikelförf. sades hafva delgifvit red. en upplysning om Nybleus arbete, hvilken i sammandrag meddelades, och för öfrigt uttalat sitt missnöje, hvilket härmed erkännes. Derpå följde nu i Aftonbl. ofvan nämnda artikel, der en likaledes anonym granskare, under skyddet af det stora publicistiska vi, anser sig böra närmare belysa aktstycket, som inför utlandet på ett ofullständigt, felaktigt och partiskt sätt framställer 1873 års svenska literåtur. Hvad först ofullständigheten i min uppsats beträffar, erkänner jag gerna attlektor Ahlqvists arbete öfver Erik XIV:s död af mig förbisetts. Men då det är väl bekant, att den enda årskatalog som finnes, bokhandelstidningens veckolistor, äro mycket ofullständiga, hvem kan väl komma i håg allt hvad söm blifvit under ett års lopp utgifvet. Än mer, äfven om man tager med i räkningen de af Atheveums red: uteslutna och af den Onämnde Kritikern i Aftonbl. upptagna arbetena af Key och Retzius, Nyblom och Hagberg (förhållandet med de öfriga af honom nämnda skall nedan förklaras), vågar jag dock påstå att dessa fyra arbeten, som dock hvarken äro eller, vilja vara några mästerverk, äro för litet för att som ofullständig utpeka en öfversigt, som på ett så in skränkt utrymme skall behandla det vigtigaste af ett helt lands årsliteratur och detta, ehuru jag sjelf vill tillägga att listan på oupptagna rätt goda arbeten säkert. kan sträckas långt öfver fyra. Den Oas. Kr. menar att, hade upplysningarna om Weckobladets prenumerantantal och om spridningen af religiös literatur utelemnats hade rum funnits för eå mängd arbeten. Men 50 000 prenumösranter bland en befolkning af 4 millioner och än mer, 15 millioner exemplar af religiösa skrifter på 10 år, äro fakta, vida mer betecknande för ståndpunkten af vårt lands bildning. Detta bekräftas ock deraf att dessa upplysningar intagits: under det att prof. Tornbergs (Korånen), Hag bergs och Nybloms namn af Athenzeums red. uteslötos. Och icke med en stafvelse, hade jag omnämnt Keys och Retzius arbete, utan på följande sätt, hvilket jag exempelvis citerar efter mitt till en del behållna koncept: In the great mass of popnlar writings about matters of natural science, a separate place is due to the series Ur vår a: 3 STUE3 LAR TÖTENISARUSAV TER T DEE Ty