Aftonbladet – 13 februari 1874, sida 2

han, om jag ett tu tre fått se en främmande käring på fotsteget. det vill jag lofva. Den oartige brodern skrattade, gå att en skorpbit kom honom i vrängstrupen. Ja, si det fick du till straff för käringen på fotsteget, du. Nej, du kan behöfva komma till Stockholm emellanåt, för att lära litet artighet mot täcka könet. Dunka mig i ryggen, Kasjal! Det gör jag med nöje, Göran! Litet dunk gör godt för pjuuk! sa alltid salig mamma. Och härmed manipulerade den muntra gumman sin hostande bror så kraftigt med sin knubbiga knytnäfve, att denne komiskt jämrande utropade: Nå! Nå! Sakta maskinen! Kajsa! Det märks nog, hvarför än har blifvit ogift. I liknande uppsluppen, om också icke just så finpolerad ton fortgick samtalet en god stund, tills brukspatronen utbrast: Sesk mina fruntimmersvänner! nu kommor jag igen klockan half fem och hemtar er, och då åka vi i mitt gentilaste hyrkuskekipage till herrskapet Winkes, som spisa sent och förnämt förstås, och göra dem den äran till middagen. För säkerhetens skull kan ni kluta ut er på söndagsfason, ifall händelsevis någon annan gäst kommer till ungherrskapet. Sjelf går jag dit i frack och vasastjerna, såsom jag gjorde för en månad sedan, för att imponera litet på krämarfolket. Jag skulle följa med till herrskapet Winkes, aldrig i tiden!s — protesterade Kajsa Adler, och lade sitt hufvud så mycket bakut, att isterhakan spändes som ett tromskinn. : Syster Kajsa lofvade ju att följa mig och att kläda ut mig. Annars spisar jag helst i enrum. Inga, ho får sköta om sitt främmande, om der kommer något sädant på högtidsdagen. (Forts.)