Aftonbladet – 12 februari 1874, sida 3

efter en kort paus; hvem var herr konsulns far? Assessor Arthur Winke. sArthur Winkeb utropade ingeniören, med ett mystiskt uttryck i min och stämma. Besynnerligt! Högst besynnerligt! Ni hör att jag heter Arthur liksom han, Ni är således hans gon, herr-konsul! Så egendomligt! Så besynnerligt! Hade han flera barn ? Nej, min herrel! Gifte han sig inte temligen seat och — såsom oftast är fallet med unga tjenstemän — efter en lika glad som ekonomiskt orolig ungkarlstid ? Hur kan ni veta det? Åbjo! — Jag vet väl mera än så. Vill ni att jag skall beskrifva hans utseende för er? — Läng och smärt! Ett intelligent och tilldragande ansigte, något kal hjessa, och smidigt och eröfrande väsen, hällning som en excellens. oSannt, sannt!s intygade Melcher Winke, Jag Ser konom ännu lifligt framför mig, alltför lifligt; återtog främlingen. Jag ger honom i hans son — — en son, gom jag inte borde betrakta med insat så blida blickar. Arthur Blubms ögon sjönko några sekunder likasom djupare i sina hålor. Det var alldeles omöjligt att förklara uttrycket i det leende, hvarmed han hbetraktade sina intresserade åhörare, bland hvilka assessorskan icke spelade den cbetydligaste relien. Arthur Bliubm liknade en taskspelare, som med öfverlägsenheteus minspel skädar omkring sig på den pablik han förbjuffat. Men pni talar ju i gåtor, återtog Melcher Winke. (Forts.)