Aftonbladet – 12 februari 1874, sida 3

och leta reda på någon passande ursäkt för frispråkigheten, hördes plötsligen stoppningssignalen från jernvägskonduktören, tåget etannades genom våldsam bromsning midt på en hög, murad bank, med brädstuparde lutningar ned till en insjö, och orofulla högljudda frågor utan svar framskrekos från flertalet af paszsagerarne. E:t par banvaktare störtade förbi vagnsfönstren med eldröda flaggor och dödsbleka kinder, : Spring! Spring! ljöd det från konduk:tören, som skyndade att öppna alla Waggonsdörrar och uppmana de resande att rädda sig på bästa sätt utför den brådstupande banbranten bakom ett par utspringande och skyddande klipphällar. Allt hvad Melcher och Inga kunde aflocka de rådvilla kondaktörerna var. svaret, att man fruktads en sammanstötning. Melcher fattade gin hustru om lifvet, för att lyfta benne ur waggonen,men dels hade Inga kastat armarna kring sin lilla Viola, och dels hängde sig assessorskan halfdöd af fasa kring sonens hals. Hvar är min handsäck med min portfölj och alla mina vigtiga papper? utropade den otacksamme sonen, som i det kritiska ögonblicket mera tänkte på sina skatter än på sin mor. Aila utom assestorskan började leta efter bandsäcken: Sjelfva Inga, som kände till den deruti gömda portföljens vigt och värde, släppte för några sekunder sitt barn, för att böja sig ned och spana under soffan. Men i det:a ögonblick störtade främlingen fram lyftade lilla Viola på sina armar, trängde sig förbi, de sökande och utropade till Melcher: Rädda er hustru, min herre. hon är väl mera värd än alla edra skatter !