niskor än vi äro finns icke, tror jag, sade K. utan tecken till öfvermod. Vi välsigna den dag då jag beslöt att upphöra med rörelsen i Stockholm. Här har allt gätt oss väl och vi äro ansedda öfver vår förtjenst. Jag har kunnat hjelpa några af grannarne vid redandet af deras affärer och jag har gjort det utan all slags ersättning för att hälla mitt löfte till kamrern om rörelsen. Våra söner göra ess bara glädje och äro så hushållsaktige som man kan begära. Den yngre är på landtbruksinstitut och när han slutat der, skall han öfvertaga egendomen. Men det är ju besynnerligt att de äro riktigt rädda för Stockholm. — — — Jag har nu antecknat detta ur minnet, emedan jag i går mottog underrättelse pr posto att possessionaten K. stilla aflidit — sörjd och saknad af maka, barn och barnbarn samt talrika vänner.