8 e d t gar (naturligtvis ditlockade af krogarne) oc ännu mer att finna, det de här icke hunni blifva tiliräckligt civiliserade för att anlägg kläder. Då vi stannade, omringades vi a en nyfiken skara, och bland dem befann si; en äldre man, som på bröstet bar en mes singsplåt med inskrift: King Georges, för modligen för att hvar och en skulle känn: hans namn, heder och värdighet. H, M: var beväpnad med en stridsklubba i en: banden och en staf i den andra, han åtfölj des af en nyas fullväxt son, en furste, son åtminstone icke tycktes förslösa sin förmö genhet på toiletten, ty hän bar icke en tråc på kroppen. Hvad de egentligen lägga ar på, är ett prydligt skägg och ett yfvigt hår De låta ofta håret växa så långt som möj ligt och uppbinda det med kulörta band, så latt det står rakt upp i vädret som en riktig buske. Rätta platsen att lära känns Austral negrerna är dock deras eget läger midt i skogarna, och härtill fingo vi ett oväntadt tillfälle. Vi stannade en afton för att till bringa natten i ett litet värdshus, som låg alldeles för sig sjelft, och endast några stenkast derifrån tillkännagåfvo en mängd eldar, att infödingar voro lägrade. Vigingo genast ned för att titta på dem, och detta besök roade mig särdeles mycket, ty de voro alla nyktra och godmodiga samt i full verksamhet. Kring eldarna lågo de gamla helt makligt och rökte sina pipor samt syåslade med att koka sina köttbitar och att tillaga eguana-fett för sin reumatism. Ds små nakna barnen sprungo omkring och lekte, ofta äfven de med pipor i munner; on liten flicka om endast fyra eller fem är stod der vid elden och hade ett otroligt besvär för att tända sin pipa. De äldre männen hopsamlade ved och buro trädstammar och dylikt för lägrets behof, de yngre sysselsatte sig dels med ett slags kastepel, dels med krigiska idrotter. De slungade sina kastvapen i alla riktningar och glödgade dem stundom i ena ändan, så att de lyste likt raketer i luften. — De göra sig en slags kastvzpen, boomerangs, af två eller tre fote längd med skarpa ändar, och dessa äro krökta så att de ega samma egenskap som Tors hammare, det vill säga återvända i handen på dom, som kaästit dem, Desaa boomerangs äro deras för: nämsta jagtvapen, och de använda en otro lig omsorg på deras förfärdigande. Stundom äro de pryddå med ganska vackra utskärningar eller ornamenter, och dessa bilda tillika deras skriftspråk, om ett så dant uttryck kan tillåtas. Då eh stam stämmer en annan sig till mötes i vänlig eller fiendtlig afsigt, sända de en dylik boomerang, hvars utskäringar meddela budskapet. De roade sig dvana afton medatt öfva sig att slunga dem, hvilket de göra med styrka och färdighet. Än kasta de dem rakt upp i luften, än länga utefter marken, än så att da först följa marken och sedan höja sig. Antingen slunga de dem mot ett gifvet mål, hvilket de nästan all tid äro säkra om att träffa, eller ock kå att de efter en cirkelformig bana ttervända till den kastande. Boomerangen är deras älsklingsvapen för fredliga idrotter, spjuteh äro deremot deras farligaste antallsvapen. Öfverallt stodo dylika nedstöttå i marken; de äro omkring tio till tolf fot långa, förfärdigade af ett hårdt träslag, endast af ett fingers tjocklek och derigenom mycket lätta. Spjuten äro beundransvärdt väl gjorda och rycket fruktansvärda vapen; med ett dy: likt kan en god spjutkastare döda sin f ende på ett betydligt efstånd: Ett tredjö stridsvapen är deras klubbor, som dö Kalla pulla nullar; de äro korta med ett lätt handtag och en god svigt. — Allt i lägret bar ett Frigiskt utseende, och sjelfva deras nykterhet och vaksamhet häntydde på, att de väntade någon fara. De berättade ock, att en fiendtlig stam från Roma-sidan var i antågande, och att de samlats för att gemensamt möta zin fiende; nästa dag hoppades de vara flere hundra man starka. Alldenstund de sett oss komma från Roma, fri gade de oss ifrigt efter upplysningar, och vi kunde ock meddela dem den föga hugnesamma nyheten, att vi sett stora skaror af deras fiender samlade på i fråga varande ställe. Att meddela sig med infödingarne i dessa trakter är ganska svärt, emedan de varit I så obetydlig och kort beröring med curop6åer, att de kuappt hunnit lära något af det här gängse engelska språket. De tala äfven hufvudsakligen med fingerspråket, Atföljd: al en mängd oartikuleradeljnd. Men just emedan de hvite ännu haft så föga inflytande på dem, lär man här känna dem i deras ursprungliga tillstånd. Man finner genast, att de äro vida mers utvecklade än : deras landsmän i Nya Syd-Waler; de t.ex. srbeata och använda sina vapen med långt större skicklighet och veta att försvara sig mot oförrätter med större frimodighet, någo: som i icke ringa mån torde bero på, at de ännu icke blifvit så demoraliserade genom inflytandet at de hvites laster, hvilka de tillegna sig, så fort de lära känna dem. RB. L. bo ne nn