Aftonbladet – 11 februari 1874, sida 2

vederqvickas af den andra. Alla spår af den ystra och glädtiga rosen på Fagerhult voro numera försvunna, ju sjelfva provinsdialekten hos den landtliga skönheten hade afnötits dels genom skolgången som ungmö i Stockholm och dels genom det feråriga vistandet som ungfru i utlandet. Mar kunde numera icke nuppdaga ett enda drag i Ingas yttre väsen, som erinrade om den skalkaktiga och intagande tös, hvilken rodnande helsade Melcher första gången välkommen till hennes föräldrar. Hon var em högrest, ståtlig dam af verld, strålamde. skön som förr, men på ett helt olika sätt. Liljeblek om kinden för det mesta, gjorde denna blekhet, i förening med den djupa, vemodsfulla blicken, henne dubbelt intressant. Men ingen visste hvad dessa liljor kostat henne, som så vackert bar dem. I motsatta ändan och hörnet af kupen satt ännu en resande, en, som tagit plats vid middagsstationen ceh genast fördjupat sig i läsning af något så intressant arbete, att han knappast med en enda blick tycktes vilja bevärdiga sitt resesällskap. En noggrann observatör skulle dock ha märkt buru. främlingen tidt och ofta i gtörsta smyg kastade forskande ögon på sina följe: slagare, Han bibehöll dock under de första båda limmarne en äkta engelsk tystnad och syntes höra räknas till den klass af gentlemen, som anse det höra till den mest förfinade soda ton att icke på minata vis beblanda sig med dem, med hvilka slumpen gjort en ill så nära granne, att man snarare tycks befinna sig på förtrolig fot med några väner i ett litet kabinett, än på ett gomensamt fordon, draget af inghästarne. Den der marnen har visst variten ovanigt vacker Karl i sina yngre dar, hviskade (nga på svenska till sin äkta hälft, men an har något styggt i ansigtsuttrycket.s Främlingen rörde icke en min, Det är säkert en engelsman, som vistats Indien, Han är brun som en seapoy och ästan lika smärt och mager,, replikerade