Aftonbladet – 10 februari 1874, sida 2

Naturens röst är eannivgens röst! anmärkte assessorskan spetsigt. Och hvad är naturligare än att din gamla sjukliga mor, min söta Melcher, ska åtaga sig det lätta bestyret att för ett par år anordna en ung frus bostad. Ett par år! utrepade Inga med en djup suck. Ja, med kortare tid lär jag väl inte slippa undan. Men tänk på fördelen för mig af alla mina nya affärsförbindelser, och för dig af att få achevera din klena kunskap i franska språket. Med engelskan reder du dig mycket snällt. Men Inga hade intet sinne för komplimangen eller den åtföljande smekningen. Hon stirrade endast djupt bedröfvad framför sig på golfvet och hviskade balfbögt: Ett par är i Södern bland främmande menniskor, då hela min själ trängtar mot Norden, till min första och bästa vän på jorden. Nej, nej! Jag måste hem till min mor. Så ska det heta och så bör det vara, Mitt illande lif! Nu känner jag igen Bengt Eskilssons dotter. Och hon stod der kög och stolt och med upprätt panna likt en förorättad drottning, som under djupaste inkognito fördragit en oförrätt, men som nuplötligen afkastar masken och blottar diademet. Vi tala inte vidar i den saken. Inga följer med sin man och sin andra mor, sia svärmor, på den väg, som pligten bjuder herne. De vanliga så milda, fast något listiga ögonen hos Melcher började plötsligen glöda, medan modren förstulet nöp honom i armen. Inga hade aldrig förr skådat detta uttryck. Det var som om ridin plötsligen och at misstag gått upp för hennes framtids oordnade drame och som om de spelande gtörtat nndan åt alla bäll för att dölja sina ofullständiga toaletter. Men hufvudfiguren stod der fullfärdig, beredd att genom en improviserad prolog rädda och beskrifva situationen. (Forts)