Aftonbladet – 10 februari 1874, sida 2

jag resfärdig, när lilla söta frun befaller. Farbror Adier behagar skämta, repli kerade Melcher med en liten bitterhet i den ironiska tonen. Nej, så ta mej kasingen, jag skämtar. Mitt illande lif! Det är mitt fullaste all var och jag tar flickungen — eller fruungen nu mera — med mig till bergslagen, innan lifhanken blir alltför klen på hennes hedersgumma till mor. Ack ja, bäste Moelcher!, stammade Inga, i det bon ställde sig bredvid sin sittande make, smekte hang blonda, kortklipta 1ockar och kysste hans panna. Jag miste nödvändigt resa öfver till Sverige med farbror Goran. Du öfverge mig nu, när jag som bäst behöfver din närvaro till belöning för mina ansträngande affärsgöromäl. Vet du då inte att din pligt som maka är högre än din pligt som dotter, och hvad skulle det dessutom ta vägen med vär äktenskapliga sällhet, om du vid hvarje illamående hos kära svärmor genast skuile ätervända till det barndomshem du nu för alltid öfvergifvit? Men jag ber dig om denna resa som en gunst iör blott en enda gäng. Hör du, Melcher! Laharra ber, der han kunde befalla, säsom det stär i Siottet Montenero. Jag svarar för Inga på nä gra veckor, och jag ska leverera henne trisk och sund tillbaka på den plats, som du sjelf bestämmer, Vid mitt illande lif! Om du nekar, pojke, sä slär jag upp farbrorskapet med dig. Men å detta ögonblick inträdde hotellbetjenten med en uten siltverbricka, på hvilken lögo ett par bref. Det ena, det mindre, innehållande en middagsbjudning, bevärdigades knappt med en blick, medan det andra, af stort rormat och liknande en embetsskrifveise, framkallade ett bixtlikt öfvergående sken af fröjd på Melchers anlete. Han glömde alldeles bort aw fördölja sitt medvetande om brefvets innehåll.