Aftonbladet – 10 februari 1874, sida 2

brukskontoret. Ville inte vara olik andra i det främmande landet. Alltid ta seden der man kommer. Tog en af gravyrerna med mig och beställde efter i Hamburg. Mäste vara litet rasande ändå ty folket bligade på mig på gavorna och min tolk bar inte riktigt velat hålla sig bredvid mig. Blef arg, köpte mig en parlör och hjelpte mig fram utan hjelp såsom jag alltid gjort här i verlden. Men, bäste farbror, fortsatte Melcher, medan han småleende synade gubbens extravaganta och urmodiga kostym, de kolossala rutorna på rock och benkläder, de alltför höga damaskerna m. m., talande bevis på Hamburgskräddarens skämtsamma lynne, ;Hvad var det nu för en originell! och lycklig id att resa till Londot? Hade ärenden i Hamburg och hade allrig varit i Eogland. Jag tänkte som så: bättre än att i brefvexling redovisa för min halförsförvaltning af Fagerhult är det väl då att göra det muntligen. Dessutom kommer jag å mor Ingrids vägnar för att sqvallra om huru gumman magrar och fal ler af, och buru hon tärs bort till slut af längtan efter sin Inga. Derför reste jag sjelf för att hemta hem den kära tösen till mor och bembygd på nägra veckor, medan du kalkylerar och gör dig till millionär här i köpmansbikupan. Ingas pligt som maka skall inte försummas, om hon innan det blir för sent fyller sin pligt som dotter. Magrar och faller af! upprepade Inga, medan hennes stora, mörka ögon sökte tränga ned i gubben Adlers fördoldaste tankedjup. Farbror Göran! Hvad i Herrans namn säger farbror? Hvarför bar då ingen skrifvit något sådant om min mor förut? Jag skulle genast ha skyndat till henne, om det också varit genom storm och vinter. Kanske till och med din man förutan? anmärkts assessorskan, som förgäfves med en talande åtbörd vinkat husets gäst will tbordet. Om Melcher inte kunnat följa mig, skulle jag haft mod och kraft att resa ensam.