Aftonbladet – 10 februari 1874, sida 2

VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN. Men den stackars Inga hade inga andra välkomstord nvder siv sinnesrörelse än ett sakta framhviskadt: Farbror! Kära, kära farbror! Goddam! — för att tala fullgod engelska — här stå vi och lipa gläsjetärar värre än en murken qvarnränna. Melcher, min gosse, jag har glömt min näsduk i öf verrocken derute. Små tjenster underbäller vänskapen, stora tjenster rifver bara sönder den. Medan Melcher Winke — som hade fördel af att fortfarande stå på bästa fot med den nitiske och skicklige förvaltaren af Fagerhult, och den förtroendefulle kontrollören öfver hans egen. förvaltning af Ingas enskilda förmögenhet, för att icke tala om medintressenten i de stora jernbruksaffärerna — medan Melcher Winke letade eftter den originelle farbrodrens näsduk, upptäckte patronen på Kolbyttan plötsligen att han icke utan vitnen hängaf sig åt de upprepade ömhetsbetygelserna mot Inga. Mitt illande lif! Här har jag ju gamla bekanta, som se lika unga ut ihvardagslag som vid bröllopsfester. Mjukaste tjenare, fru assessorska! Tog na — ta mig kasingen — för en blond engelsk missa på tjugu är. Mjakaste tjenare med styfrygg i hela min lekamen ! Gubben Adler gjorde en högtidlig framåtvaggning, som skulle föreställa en bugning, fattade den blouda missans hand och förde den upp till sina läppar. Föremålet för byilvingen smålog med ett af sina mest konventionelia leenden, men ) Se ÅA. B. n:r 25—32.