Aftonbladet – 9 februari 1874, sida 3

En helig Witz. I n:r 10 (onsd. den 4 Febr) af tidningen Fosterlandet läses i sammanhang med en väl. känd historia: Säsom ett litet lyckaåt bidrag till denna Fehrska bistoria kunna vi omrämna. att en fyndig person häromdagen föreslog, att Stor: kyrkan. hvars gångar, då hr Fehr predikar, fyllas af en skädelysten och i kapplöpning framrusande ungdomsskara, väl förtjente att omdöpas till Vanity Fair eller som det på svenska skulle heta: -Fåfängans marknad. Fem veckor äro ännu icke förflatna, sedan samma tidning farn sig föranlätea att i sacningens och renhetens namn uppträda med mycken skärpa och läsa lagen för den svenska skandalpressen, d. v. 8. våra skämttidningar. För dem var ingenting heligt, det rezaste neddrogs i smutsen, ete. etc. Och nu! I en af hufvudstadens kyrkor uppträder en ung, begäfvad predikant; en mängd menpiskor strömmar dit för att höra honom; man underkastar sig obehaget att under flere timmar stå och trängas; man äter: vänder gång efter gäng för att — ovanligt nog i våra kyrkor — verkligen uppbyggas. Detta är faktum. Och — hvad tycks! — den fromma idningen nedläåter sig tll en qvickhet, lika passande med afseende på det heliga rummet, predikanten och åhörarne, som gannt humoristisk. Detta är Vanity Fair — Fåfängans marknad. Vi lyckönska i senning hr redaktören af Fosterlandet till det vackra och hedrande draget. Måste vi än, i likhet med honom sjelf, anee witzen litet lyckads — ja så litet till och med, att Kasper och Söndags: Nisse svärligen torde vilja upptiga en dylik i sina spalter — så kunna vi deremot med så mycket större skäl gratulera honom att nu hafva, gehom sitt eget exemwpel, lyckats rätt klart ådiagalagga det vidriga i att leka med heliga ting, lyckats fullkomligt förtydliga hvad en smutsfläck på den svenska publiciteten betyder. Hatare af heliga witzar och af witzande Helgon.