Aftonbladet – 9 februari 1874, sida 2

VINGLAREN:) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN. Också lefde min intima vän stadsrådinnan dagligen på assessorskans läppar, medan förtreten öfver att den underlägsna flickar blifvit sin beskyddarinna under skollren så öfverlägsen i samhällsställning, att in gen usigt till hämd och upprättelse nu var möjlig, gnagde kom en mask på den afundstullas hjerta. Ena enda skymt af hopp i denna väg glimmade som en rand af mor: gonrodnaden, det var möjligheten att Meicher en gång skulle bli en högstående embetsman och sålunda hämnas sin mors oförätt; ty också hon hade varit bekant mec den man, som! ungdemsvännen kuep bort, och också för hemne hade det blifvande statsrädet tändt smickrets rökverk och gno: lat på kärlekens första blyga melodier, Dock kanske hade den höge embetsmannen, varnad af den skarpa blicken, vändt sig till den milda och mutan aning om följ: derna af sitt vankelmod utsätt hos en ung qviona äregirighetens första ogräsfrön, hvilka sedan skulle bära blomma och frukt hos sonen till den förbigångna. Sä der litet känna vi dödlige — till vär egen lycka — de sammanlänkade följderna af vära hanpdlin ar, vare sig de goda eller onda, i och om h isken der och hvar alstrar en blomisa ä 0 8e A. B. n:r 25—381.