Aftonbladet – 9 februari 1874, sida 2

Jo, den der metoden att få en passande min, då man inträder i en fullsatt societetssalong. Minns du iate?Inga tillkännagaf med ett ironiskt småleende, att hon icke brydde sig sig om att minnas. Jo, min flicka, du som har en ganrka vacker, men kanske litet för bred mun, ån bör just särskildt lägga de der ordea på minnet. Ett par sekunder innan du lemnar tamburen eller antichambren hviskar dt sakta för dig sjelf den här frasen: mi mini, mimini, mimini plumbl och bibebäl ler sedan munnen i den stäliving den fått vid de sammankrympande ordet Du so: då söt och fin ut vid din entrå, och dr kan aldrig tro hvad det första intrycket är af görande, Scså, säg efter nu: mimisi, mimini... Svärmor skämtar bara, afbröt Inga, som visserligen sökte foga sig efter de lsfnadsförhållanden, i hvilka hon så oförmodadt inträdt, men som afskydde sll tiligjordhet och all sorts medvetet koketteri. Tänk hvad alla meuniskor med rätta skulle skratta åt mig. om de öfverraskade mig midtunder mina mimini, pimpeli eller hvad det nu hette. Nej, helire må då min mun bli dubbelt så bred än se ut som om jag :ånat den af en kanariefågel. Med dessa ord släppte Inga lös ett af sina bjertligaste och barnsligaste ekratt och boppade ut till sin flilige man för att spetsa sin lilla mun — hvars öfverflöd på bredd endast existerade i assessorskans afundesfalla fantasier — till belöningen af en brinpande kyss. När Melcher Winke i fullheten sf sin i säg upp till sin ur ontipg så rent oc diga, annars vanligen den, som icke kändes den unge närmare, nödvändigt skulle ha trott på lekens sofrande och förädlande makt. Lilla trollhätta! ILefvände bild af min outsägliga sällhet! hviskade Melcher smek