Aftonbladet – 9 februari 1874, sida 2

ett obemärkt frö, måhända spildt i förbi gående, göder hatet — födt och närdt af nägon lika omedveten missaktning eller förnärmelse — i dyn den giftiga svampen, Alltnog, assessorskan Winke fick aldrig glädjen att bli mor till ett statsråd, dä hon förfelade målet att bli maka till ett sådant; hon sökte sig en tröstekälla i betraktelserna öfver det herravälde, som penningen ntöfvar, och bon drömde sig redan säsom moder till en af landets rikaste och anseddaste affärskarlar, hvilken egde förmågan att imponera till och med — om det så ville sig — på en meålem af konungens rbd. För det närvarande hade fru assessor skan benäget ätagit sig att afrunda sin svärdotters något kantiga uppfostran och genom lära och föredöme göra henne till en värdig maka ät en af börsens blifvande magnater. Min lilla Inga, fortsatte svärmodern nÄligt på samma gång som vänligt, min lilla förståndiga Inga inser nog sjelf med sin för hvarjs dag allt finare urskilning att ett vistande i London är af största vigt för hennes språkstudier, och att hustrun till en ansedd affärsman bör kunna tala engelska och fransyska så flytande som möjligt. Det är på sådant sätt hon bidrager till husets framgång och anssende, och sä kert skall främlingen, som besöker norden, hellre gästa ett hem, der värdinnan är lika intagande och talangfull som värden, än dessa andra köpmanshag, der den unga frun anvu icke honnit glömma sina vanor frin schweizeriet eller balletten, ar rätt, genmälde Inga I smen Jjika nödvän Bom en sådan aträfvan efter bildning naturlig är längtan till egentligen endast — återtog fru Winke — ty inte kan det numera vara nägon verklig själens glädje för Inga att dagligen umgås