Aftonbladet – 7 februari 1874, sida 3

Den fiffige agenten, hvars hjerta började flamma i kapp med hans kloka hufvuds kalkyler, aktade sig noga för attifadrens när varo egna hans sköna dotter någon ömmare nppmärksamhet. Tvärtom, han tyckes endast lefva för den sjuke och täras af samvetsförebråelser öfver sin obetänksamhet att tillåta den olycksbringande rodden. Men, käre gosse, inte rådde du för min envishet och dumdristighet, och inte ville du ha hvarken mig eller dig sjelf i sjöbotsten, En stark och dugtig karl som jag iberde väl ha tålt vid det der lilla dopet, men si min reumatism tyckte inte omet, och sä kom ihäg att jag inte tagit annat än warma bad på tio är. Den öfverdädiga middagen gjorde väl också sitt till. Men si, nog är du oskyldig, min käre gosse, du, som wille ge ditt lif för -gubbastulten! . Om du baraste visste huru väl jag vill dig, och om du båra blott inte vore en herreman... Och .gubben behöfde inte afbryta sitt välvilliga tal, för att ej röja sitt bjertas tankar. Melcher Winke hade hört nog. Under en af de nätter, dä han tillsammans med mor och detter hade vakat vid den döender säng, och då mor Bigxid, utmattad af ansträngningar, hade inslumrat, framställde han i de mest grannlaga ordalag och med bibehållen vördnad för den dystra stundens betydelse, till Inga sin kärleksbigt och antydde att endast hans begär efter den döende fadrens välsignelse vållade Jenna så tidiga bekännelse, hvilken han ar2 Se ÅA. B, nr 25—30,