Aftonbladet – 7 februari 1874, sida 3

donska hotellerna, satt en vinterafton der unga tjusande makan till Melcher Wioke jemte dennes mor, integarde sivt te och för gäfves uppmwanande den flitige köpmannen at lemna sitt skritbord i det angränsande rum met. Stormen tjöt i vildhet kring de höga husen, medan stenkolsbrasan lågade så trid full och inbjudande i den öppna marmor spiseln. Det unga paret hade pu tillbringat fler: månader i verldsstaden, dit Melcher bade inbjudit sin mor såsom resesällskap åt Inga. medan han sjelf egnade nästan all sin tic åt sina affärsvänner. Nu hade det sällsynta inträffat, att der lilla trion tillbringade en afton i hemnet på hotellet, något som tillförene ej händt mera än ett fåtal gånger, tack vare Melchers nö jestörst och de mänga bjudningarne till han: bekanta. Jag undrar bur min stackars mor till bringar sin vinterqväll i det ödelagda hexm met? sporde Inga med en djep suck, sor alltså tydligt målsde hennes längtan till fä. dernebygden. — Ack, om det snart vore vår, och vi ter vore på Fagerhult: Åhå! Vi ha lika långt till våren som till Fagerhult, min ljutva vän! replikerade Melcher, alltid skrifvande, Fagerhult är en liten tjusande idyll, mitt barn, anmärkte assessorskanv Winke med en förnäm snörpning på munnen, en snörpning, hvilken alltid framstir starkare hos dem, som eftersträfva en högre sambälleställning än hog dem, som redan inneba en såden — ;men min käraste Inga, inte vore väl Fagerhult en passande plats för ett affärekonior sådant som min Melcher behöfver ? Assessorskan betonade alltid uttrycket min Melcher på ett tätt, som tydligen hänsyltade på det välde hon ännu visste sig ega öfver siv älskling, Hon undvek också med mycken försigtighet ordet köpman och omskref det med affärsm.n eller dylikt, ;y hon tyckte icke riktigt om att SoDeN eg ade sig kt de merkantila stadierna annat in akeom en bisak, ty så hade bennes man