HON, CU HAN MACt JU DILL VIT ININIL4l f IC VISVIR anförtrodde mig sin upptäckt. och då jsg an såg det icke omöjligt att en militir kuude än dra lefnadsbana, så började revisorn bevisa fö! mig det orimliga i att en militär kunde dug: till prest, tills jag gaf vika; likväl för at ytterligare öfvertyga mig skref revisorn til den uppgifne kyrkoherden och frågade på förekommen anledning, om han icke i ung domen varit militär ? Svar kom och revi sorn återfann sin ungdomsvän. De voro nt bäda ett godt stycke in på 60 tale:; men son kyrkoherden aldrig reste bort, och revisorn icke kunde sätta sig in i den tanken at! han skulle öfvergifva sitt hem, så äterstoc blott att de skriftligen utvexlade sina let nadsöden under de förflatoa 40 åren. Revi sorn blef nu outtröttlig vil sitt skrifbord och afsände linga bref ill uibyte mot dem han fick från kyrkcherden. På det sätet förflöto ett par år, då revisorn, för att icke stå de yngre inom verset i vägen tog af. sked med pension; men derefter blet bref. skrifniogen haug euda sysselsättning tills både han och kyrkoherden icke hade mera qvar af rina lefvadsöden att skild:a. Kan man tänka sig så tokig presten är — gade revitorn en dag — han tror att emedan jag t-git afsked, så är jag nu invalid och orkar icke lemna mitt hem?Hvad har bror svarat derph? frågade jag. Jo. att om han fortsätter med sådana calomnier, sh vet jag ett sätt att tillrättavisa honom, sö att han skall tystna och anhålla om förlätels-. Några veckor förflöto dexefter, då revisorn kom in till mig och såg högst uppre: tad ut. Presten fortsätter med sina gemenheter — yttrade revisorn med stor häfiighet — han säger att en gammal atdankad siffergnidare liknar en fluga instängd mellan dubbefonsterna och som hvarken vill eller kan lemna sitt rum. Men jag skall bevi.a hovom motsatsen och den 1 Juli reser j:g till honom. Jag kan se buru snopen has då skall blifva.v —Visserligen — invände j:g — men bror är ju väl gammal at slå sig på vidlöftigheter och kan — —. —Är jag för gammal att resa? Kan jag icke resa? Hvem sknlle väl kunna kivdra mig att resa, när jag dertill beslutar mig och det har jag redan gjort. Revisorn gjorde stora förberedelser till sin resa. En stor koffert, som stätt på vin den i mårga år, bars ner, reparerades och fylldes med persedlar nödvändiga for resan, Det enda som försvbrade resan var tank-.n på C-nariefoglarne; men dem skulle mudamen sköta under min dagliga tillsyn. 8S ac kars små kräk, de komma best.måt att leds efter mig s-de revisorn och jag tyckte att hans ögon tärades. Han hade kunnat be gagna ängfartygsiägenhet en god del af vä gen, men föredrog likväl att färdag landivägen säsom varsnde alls icke lifsfarlig, och för att icke blifva gripen säsom lösdiit vare försedde han sig med behörigt resepass utfärdadt af k. öfverståtbåilareembetet. Då vid passets uttagande hans signalement derå skulle antecknas, blef han mycket ond när notarien inskref bland igenkännings tecknen, vid rubriken: hår — det egna grått derofvanuppå en mörkbrun löstour; men derauti kunde ingen ändring ske menade Notarien om han ej skuile utsätta sig för btal. Ändtligen voro de stora resetillrustningarne fullbordade, hvilka i flera dagar upptagit Revisorns tid, och en läng instruktion uppsatt för mig och madamen rörande allt hvad af oss borde iakttagas och verkställas och sist stod der med stora boksuäfver skrifvet: Utbryter eldsvåda i hnset räddas cavariefoglarne först.Han gjorde formliga a:skedsvisiter hos slia sina bekanta och tog sh hjertligt farväl af oss, som skulle vi alldrig mera träffas här i tiden. Hos mig ds ponerades hans silfver och skuldsedlar samt I testamentet, hvilket äfven med sfseende på Iresans möjliga lifsfarlighet blifvit upprät tadt och vittusna för dödsfall skull edeligen afhörda vid Raädstufvurätten, Minst två månader skulis Revisorn blifva borta, men kanske längre. Under tiden skulle han skrifva till mig hvarje fjortonde dag och gepast efter brefvets ankomst skulle jag svara honom. Tidigt på morgoren den utsatta dagen stod skjutsen framför porten, sakerna nedbu ros, Revisorn tog afsked af mig och madaI men, samt foglarne och så afreste Revisorn I sedan han strängeligen tillsagt äkaren att köra försigtigt i alla utförsbackarne till Fittja gästgifvargård. Madzmen fällde strida tårar, och anförcrodde mig att Revisorn aldrig skulle komma med lifvet Bter, ty hon hade tre nätter i rad drömt att Revisorn -Istod brudgum och det betydde rena döden, På aftonen den ejette dagen efter Revigoras afresa, steg han lifslefvande in i mitt rum i reskläderna. 8Se så, pu är jag kter här, och f-n må resa till sina ungdomsvän ner på landet, men icke jag — utropade han, och kastade mössan på mitt akrifbord. Blef bror icke väl mottagen fa frågade jag. Jo visst blef jag väl mottagen; men kan bror tänka sig en sådan filur till prest. Han bade ju skrifvit till mig om allt som hävåt honom frän den tid vi som ynglingar åtskildes; men ett hade han rent 35 förtegat, det att han blifvit döf och uir jag föreböll ho gom det, få påstod han med den ihärdigaste envishet att han endast var litet lombhörd och att det var jag som talade så lågt. Mer än i två dagar uthärdade jag ej skrika som en auktionsmäklare, utan tog farväl och ätervände till mitt lugna hem. Jag var en narr, gom lemnade det; men nu vill jag se hvem gom kan locka wig ut på resor mera. Ingen försökte det heller; men tili sin ungdomsvän skref han ibland och fick snart derefter svar från hongm tills en dag det väntade brefvet kom hem med utanskrift af en annans hand och försedt med EVara kantor, Nu gläder det mig i alla fö nt det var jag fa reste till honoz,, sade Re visorn, den hedersmannen gå till hvila. 1 OM nu äfven fött re SO pA TTR (Insändt.) j I skogstrågan. ie I Dagligt Allehanda AZ 16 för den 21 Januari detta år förekom under titel: Landtbruk ett referat a! diskusgionen vid landt-.