STOCKHOLM den 5 Februari. ; I dag är en högtidsdag för Sveriges, liksom för Firlands folk. Det är dock icke minnet af någon i de bäda folkens lif djupt ingripande historisk händelse som firas. Än mindre är det något undersåtligt nit eller deltagande i någon för en furste vigtig tilldragelse, som gör dagen till en festdag. Anledningen dertill är mycket enkel: i dag för sjutti år sedan föddes i Jakobestad i Finland i en skeppares torftiga hem en son, hvilken hela hans land sedan länge helsat som sin ädlaste, och i hvilken Sveriga erkänner der störste skalden på sitt herrliga tungomål i våra dagar, på samma göng som en af de störste i alla tider. Derför är der i dag ett oexhördt jubel bland hela det finska folket öfver att ännu ega ibland sig den ypperste tolken af hvad detinnerst känt, lidit och hoppats; om ock i glädjen blandar sig ett visst vemod vid tanken derpå att sångarens hand ej mer eger samma kraft, som då han grep i lyrans strängar för att framlocka de underfulla tonerna om Fjalar kung, om grafven uti Perrhos vild mark, om Nadeschdas kärlek och — främet af allt — om hjeltarne från Finlands sista strid. Derför sända i dag Sveriges söner och döttrar öfver Bottenhafvet varma helsningar och välönskningar till den åldriga skalden, hvars herrliga dikter skela blifva oförgängliga minnesvårdar af den svenska odlingen i det forna brödralandet. Derför att Johan Ludvig Runeberg ännu lefver vid fylda sjutti år hålla Finlands och Sveriges folk denna dag såsom en högtid. I vår tid, då man mer än någonsin är böjd att underkänna all verksamhet, som icke har det materiella välbefinnandet till sitt mål och att i öfver nsstämmelse dermed räkna poesien, liksom religionen, fosterlandskänslan och menniskokärleken, till området af fromma och på sin höjd oskadligal, fördomar, i vår tid skulle man lätt känne !, sig böjd att fråga om en sådan hyllsing afl: en skald icke beror på en för hög upp; Dm mm a LIN hh m De ms och OD KA RR fr —— ! 1 7HHiOA,I nO0d5NOÖnnS5t 0 skattning af hans betydelse, om verkligen skapelserna af en fantasiens fria lek kun nat dana sådana förbindelser mellan sän-j garen och dem som njutit af sångerna. Vi våga härtill svara ja, och detta desto mer obetingadt, som vi veta att bakom 033 stäl. många tusental, som medl oss erkänna attl de hafva Runeberg att tacka för många af de ädlaste rörelser deras hjertan erfarit. Hemligheten af den makt att röra, hänföra och elda, som Runeberg eger i högre grad än de fleste skalder, ligger deri, att han icke blott är störro såsom konstnär, utan kanske i ännu högre grad i de nationella drag, som åt hans sångmö gifva en alldeles egendomlig skönhet. Huru odelad beundran, han i sådana klassiska skapelser som kung Fjalar och Kungarne på Salamis än måste väcka hos den bildade läsaren. är det likväl genom sina, om den finaka folkpoesien och hans stora föregängares, Franz6ns skaldskap erinrande, idyller och epigram och mest genom Fänrik Stäls säg ner, som han eröfrat det finska och väl äf ven det svenska folkets hjerta. Den höjda nationalkänslan hos ett fattigt, härdt pröf vadt folk, som med kraft och alvar fattar sin kallelse att taga sin särskilda deli verldens stora uvecklingsarbete, har aldrig fått ett ädlare uttryck än i dessa Fänrik Ståls sägner. Det var derför högst naturligt att hela den fioska nationen vid ljudet af dessa toner skulle känna sig större, enigare, friare. Men härvid skulle dock icke verkan af skaldens diktning stanna. Äfven vi svenskar, I hvilkas hjertan vid dessa sånger dock blödde i känslan af att så mycken kärlek och trohet utan ledning och stöd måst kämpa sin fruktlösa kamp mot våldet, äfven vi kände 988 likväl höjda och renade vid deras låhörande. Vi kände att vårt land, föremål för en sådan kärlek från en fosterbroders sida, måste vara så mycket mer värdt kärlek af sina egna söner. Vi kände att det I svenska odlingsarbetet i Finland under ett halft ärtusen icke varit fåfängt, då det kunde bära sådana frukter. Och framför -Jallt älskade vi skalden för den kärlek för denna svenska odling, som öfver allt i hans lsäng framträder, ty vi kände att svensk lag. och sed kunna icke förtrampas, svenskt språk kan icke dö ut i Finland, så länge dess folk känner och ärar sin störste skald, Så I blef Raneberg ett nytt starkt band mellan tvänne skilda bröder. En aldrig så brinnande fosterlandskärlek, en aldrig så lefvande kännedom om och del tagande för det finska folket i dess nöd och strider liksom i dess sparsamma fröjder sku.!2 dock aldrig enssmma förmått att gifva åt Ranebörg den betydelse, han eger. Der till fordrades äfven hans poetiska konstnärI skap, som är sä stort och af ett så äkta slag, att han knapt behöfver frukta för en jomförelse med poesierg aura förnämsta furstar. I ordets bista bemärkelse on klassisk skald af så hög rang, som i värt århundrade näppeligen någon mer än Göthe uppnått, förenar han känslang omedelbarhet och fan tasiens rikedom med det klaraste medvetande om betydelsen af sin konst, gränserna för densamma samt medlex att uppnå hennes I mål Dessa medel åro ofta enkia och synas alltid vara det, äfven der smakdomaren igenkänner den bögsta konst i valet och an vändningen af dem, I tekniskt afseende fins för Runeberg inga svårigheter: hexametern och den jambiska trimestern, lika väl som de svåra efter Ossian bildade verssla gen, behandlar han med lika stor lätthet. som de enkla från den finska folkpoesien hemtade, och vinner dock al sällan genom