försöka att bogsera er med till stranden ty ekan förmär jag ingenting öfver, Gå der är så full med vatten. Medan Melcher pustande framförde sit: förslag, simmade ban redan med båda bener och stydde sig så lätt som möjligt med ar marne mot farkosten, för att minska der bärande kraft denna så väl behöfde till hjel åt den fullvigtige bergsmannen, God sigve och löne dig, gosss, för dir goda vilja! Ja ska minnas den i dödsmi nuten! Rädda dig sjelf, tänk ej på mej som är gammal. Ge dig af till stranden. Det var första gången den nya farbro derna begagnade du-ordet, hvarmed han lika som med afsigt dröjt. Nu tyckte han rig ha pröfvat halten af den unge köpmannens hjerteiag och var nöjd med profvet. Nej, farbror, jag öfverger er aldrig! ntropade Melcher med bänryckning, ty i det läge han befann sig kunde han, nen icke gubben Bengt skönja en räddande bät, som pilanabbt sköt fram bakom bergudden. 2Bra, gosse, bra! Du har bestöätt prof. ve! Nu ska vi försöka simma ikapp till stranden, fast jag inte simmat på tio är. Men orkar jag inte fram, så helsa, belsa min kära!s Håll, håll! Släpp er inte, farbror! — Om jag ser rätt igenom hillregnet, så kommer der en bät frän Kolhyttestranden!Gubben Bengt vände med svårighet sitt hatvad, som tidt och ofta öfversköljdes at YRSA. Jag tror aå med, Vår Herre a nådig mot 0sgla Ni dricker för mycket sjövatten, farbror! Jag aka försöka skaffa er litet lä för de näsvisa vägorna. Med dessa ord simmade Melcher utomkring den gamle, fick Satt i ett par brädlappar, som föta nom ekstockens relingar, och bildade af dem och sin egen person en sorts vägbrytare för dåen pustande bergamannen, hvilken hängt sig utom farkosten, för att minska sin tryckning på den svaga räddningsplankan, .