I dessa händelsefattiga tider har den konflikt, som utbrutit mellan farst Bismarck och general Lamarmora angfende de beskyllningar, som i den sonares bekanta bok Litet ljus öfver de politiska och militära händelserna år 1866 blifvit riktade mot Bismarck, och hvilka tjenade Mallischrodt till utgångspunkt för bans anfall mot Bis: marck i preussiska deputeradekammaren den 16 förliden månad, väckt ett mycket stort uppseende. Saken har till och med gjorts till föremål för en interpellation i itaiienska parlamentet genom deputeraden Nicotera. Man har med spänning afvaktat re: geringens svar, af hvilket man skulle kunna finna hur hon upptagit de äreröriga beskyllningar som från Tyskland blifvit riktade mot en af Italiens mest förtjents statsmän. Ett af dagens telegram meddelar detta svar. Italienska regeringen ställer sig helt och hållet på Bismarcks sida och beklagar på det högsta offentliggörandet af de handlin gar, som Lamarmora intagit i sin bok, så mycket mer som de gifvit anledning till bs skyllningar (om att Bismarck 1866 skulle varit sinnad att afträda tyskt område till Napoleon för att han icke skulle blanda sig i kriget mellan Preussen och Österrike), hvilka begkyllningar föllo till föga för de i dagen liggande resultaten. Utrikosministern ansög sig berättigad att afgifva detta svar på grund dera! att det öfverensstämde med sanningea och vänskapsförhållandet mellan Tyskland och Italien eamt med so lidariteten af dessa intressen gent emot ul tramontanerne. Vilifaranie den tyska pres sens i mycket pockande ordalag framstälda fordran, att italienska regeringen mätte framställa ett lagförslag mot diplomat ska handlingars offentliggörande, framhöll ut rikesministerr, att ett dylikt förslag snart skulle komma att underställas parlamentet. Någon diskussion uppstod icke, sedan Vis conti Venosta förklarat, att hvarje retro spektiv debatt efter de stora resultat, som vunnits af Tyskland och Italien, skulle vara onyttig. Denna Bismarcks nya seger skall sannolikt ytterligare stärka bans begär att inblanda sig i främmande staters inre angelägenheter, och det skall bli intressant att se till hvem turen nu kommer efter Frankrike och Italien. Den 30 Jsavruari höll finansministern Magne i franska nationalförsamlin gen ett tal om de nya skatterna, hvilkas allmänna diskuterande afslöts förliden måns dag. Som bekant rädde väsentliga meningesskiljaktigheter mellan finansutskottet och ministgren, och hans tal fick en så mycket större betydelse, saom man visste, att Magne skulle afgå, om icke hans förelag antoges. Regerivgen och fiaansutskottets, sade han, äro först och främst ense om, att inkom sterna och utgifterna på budgeten för 1874 nödyändigt mäste bringas i jemnvigt. Vi äro äfvea ons? om, att det blott kan åstad: kommas genom att pålägga nya skatter och att vi icke mer böra göra nya lån. Jag begär derför, att man skall förkasta ett af Leon Say framstäldt förslag om att låna 50 millioner; det är att rninera oss sjelfya, om vi börja att låna för att betala räntorna på