de senare en lika stor poetisk verkan som genom de förra. I förmågan att välja den hvarje poetiskt ämne mest motsvarande formen-är han, om icke oupphinnelig, dock af ytterst få upphunnen. Det är denna hans stora egenskap, som med full rätt förvärfvat honom namnet plastisk. Det fins hos honom denna antikens lugna skönhet, denna som Friedrich Vischer kallar det, för det sköna egendomliga kyla, som lemnar sinnet fritt och rent äfven i moment af den högsta affekt. Dermed får man deck icke tro att Runebergs skaldskap är uteslutande af an tik art. Den romantiska poesiens grundtema, kärleken, har af honom besjungits med samma innerlighet, ehura ej med samma sinlighet, gom af dess förnämsta koryfeer. Poesien eger intet område. som ej Runeberg beträdt, intet, inom hvilket han ej ut vecklat ett högst betydande konstnärskap, äfven om det måste erkännas att han såsom episk skald utvecklat sitt största mästarskap. Här möta vi Elgskyttarne, denna liksom i brons gjutna framställning af skogsfinvens torftiga, men friska lif, Grafven i Perrho, idyllerna Hanna och Julqvällen, Nadeschda, Fänrik Ståls sägner och, tvifvelsutan i rent konstnärligt afseende den mest falländade, Kung Fjalar. Men i hans rika skaldekrona finna vi också lyriska perlor af största renhet och klarhet, bland hvilka vi erinra om den vackra tillegnan Till Franzen, om Vagasång för mitt hjerta, Torpflickan (Sörjen Kandals dotter, gröna lander!) wm. fl; hans mänga sköna psalmer, den finska psalmbokens yppersta, ej att förglömma. Först såsom mognad mästare inom de öfriga poesiens arter gjorde Runeberg mästerprofvet inom den svåraste af dem, dramatiken. med familjmålningen Kan ej och sorgspelet Kungarne på Salamis, genom hvars upptagande på den svenska kungliga scenen vår hyllning i afton bringas honom, Genom sådana poetiska stordåd har Runeberg gjort nog och öfver nog för sitt namns odödlighet. Nägot mera torde ej efter en mångårig tystnad, troligen förorsakad a! kroppsligt lidande, vara att vänta. De tjusta ähörarne af tonerta från hans rika strängaspel hafva derför blott att bringa honom sitt hjertliga tack och uttala den förhoppningen att hans lefnads afton må blifva så lugn och qvalfri, som det egaar slatet på en så solijus och ädelt verksam dag.