Aftonbladet – 4 februari 1874, sida 2

gan icke väntades hem från Marstrand och Göteborg ännu på tre eller fyra dagar, och uttalade derjemte på ett komiskt sätt sin förtviflan öfver att vara gräsenkling, ty hela hans familj befann sig vid Gustafsbergs badort. Herr Winke skulle se mina båda flickor! De hälla att ta i, det vill jag lofva, eller bur, bror Eskilsson? Mitt illande lif! De ä riktiga bergsmansflickor. tre alvar länga och dugtiga i proportion. Gud gifvelandet hade såna beväringsynglingar! Och ändå ä de både söta, mjuka och qvinligasom dufvor, eller hur, bror Eskilsson? Skulle se dem föra sig i dansen! Ty drottningar, det vill jsg iofva, eller hur, bror Eskilsson ? Lofven ä bra, men hällen ä bättre, småskrattade bergsmannen, och nog hålla de stt ta i. det syns på kära pappa!s Gamle spjufver! Jag skall såå ihjäl dig med mitt engelska portvin till middagen, replikerade patren Adler och gaf sin vän an äkta bergskarlaslag på den breda skulran. Sedan Melchers nye värd skrytsamt förevisat honom både de vidlyftiga bruksanläggningarne och sin något för mycket prunkande praktvåning, beklagade han sig ännu en gång att han endast som gräsenkling kunde mottaga sin ärade gäst. Men Melcher beslöt, på gubben Bengts vänliga inbjudning, att under sin väntetid föredraga det simpla tamiljelifvet på Fagerbult — så hette bergamannens egendom — framför ungkarlslifvet pä Kolhyttan, och efter många protester å patron Adlers sida blef det således afgjoråt att Melcher skulle få bo hos bergsmannen, som senom sina bruksandelar också var intresse. rad i den stora affärsfrågan, med vilkor likväl att göra täta besök på Kolhyttar, hvarest bäde vinet och flickorna voro bättre, enligt orukspatronens förmenande. (Forts.)