Aftonbladet – 4 februari 1874, sida 2

inte karlagöra; och tösen min reder sig nog vår hjelp förutan. Etter slutad frukost ledsagadefader Bengt sin gäst ned till stranden af den stormiga insjö man hade att öfverfara, men faun till sin harm att hans skördefolk för beqväm lighetens och den korta vägens skull tagit alla hans bätar med sig till slätterfältet. det återstod blott en liten eka, men som såg temligen älderstigen och bräcklig ut. Är herr Winke rädd om en och annan våg skulle sqvimpa lite öfver? sporde bergsmannen med ett ironiskt leende. — Fuolket mitt ha ju anammat alla båtarna. för att spara på sina lata ben. Nå, ä ban ängslig af sig, unge herre? Inte tecken! svarade Melcher frimodigt. Men förgäfves sökte den artige stock: holmaren att få sköta ena äran. Kommer aldrig på fråga — invände fader Bengt — Det här förstår jag bättre än ban, min vän. Afräknadt åtskilliga små öfversqvimp ningar, som liten smula duschade Melchers eleganta resekostym från London, gick öf verfarten både raskt och lyckligt; och efter några minuter stodo de båda sjöfarande inne på brukspatron Adlers kontor. Bruksinspektoren förde den artigt bugande in i ett inre rum, hvarest brukspatron Adler var sysselsatt att genomögna nägra räkenskaper, medan en väldig sjöskumspipa, försedd med ett fyra eller fem alnars böjligt skaft, från golfvet uppsände en lika väldig rökpelare. Patronen sjelf var en man af samma kolossala dimensioner som hans rökapparat, hvilken erinrade snarare om ett turkiskt än ett nordiskt hem, och det behö:des en särskild ansträngning af honom för att han, der han satt vid skrifbordet, genom glasögonen skulle kunna med sina blickar öfveräntra magens skymmande höga kulle. Också höll han med bäda händerna räkenskapsboken utsträckt frawför sig, ty utam denna manöver skulle de små grö ögonen svårligen kunnat upptäcka en skymt af de vackra slut