Aftonbladet – 4 februari 1874, sida 2

med en viss godmodig skrytsamhet på flera andra sorter fina viner, men Melcher Winke ville icke ta öl för ärende och icke uppträda såsom affärsombud under alltför lifiig sinnesstämning. Han betackade sig derför och komplimerterade med skäl både värden och den osynliga värdinnan, hvilken icke ville visa sig under sitt hushällsstök, då och då smög han sig till en granskande blick på husets f;gra dotter, som visserligen under förlägen het, men utan tafatthet betjenade de spi sande, och han började så smöningom med diplomatisk finhet framkasta en och annan fräga om storleken och värdet af den idylliska bergsmansgården. Men vare sig nu gubben Bengt varsnade betet på den fina kroken eller likt andra förmögna män ick tyckte om någon undersökning i sin kassakista — Melcher erhöll endast muntra, men undvikande svar sådana som: Nog räcker gården till för mig och de mina — eller — ingen klipper sönder egorna i min tid, kära herre. Emellertid kunde vår unge resande af allt omkring sig sluta att hans frimodiga värd var lika rik som gästfri, och han började öfvertänka, att en förmögen och strålande vacker bergmansdotter väl kunde löna mödan att anteckna på listan af värdiga föremäl för en ung köpmans sträfvanden, lika bra som månget annat fruntimmersnamn, hvilket redan stod inristadt bland Melcher Winkes blifvande bjertespekulationer. Han visste icke ens ännu om de rika brukspa:troner, med hvilka han snart skulle göra bekantskap, egde nägra disponibla döttrar, eller om deras behag kunde jemföras med den landtligtoskuldsfullaskönhet, med hvilken han redan gjort bekantskap och hvilken han med en ung stockhoimares artighet oupphörligen sökte bispringa under serveringsbestyren. Seså, sezå, herr Winke! — ropade bergsmannen gäng på gång — låt qvinfolket hållas med fat och tallrikar, det är