Aftonbladet – 4 februari 1874, sida 2

och kaperfolier. Men si ett är visst, en bergsmansseon ska tösen ha, och den har jag redan utsett åtna, för si ingen lycka blir det te gå utom sitt stånd, det har jag fått pröfva. Dock nu kallade Ingas röst från matsalen värd och gäst till frukosten. Gubben Bengi steg upp, lade karmstolens broderier åtar rätt och tryckte med tärade ögon en för stulen kyss på det vackra handarbetet. Det ska vara pappas högtidsstol, det här, min unge herre, och och grannlåten har sa lig Elsas fingrar knäpat ihop, gu signe henne der ho nu ligger i mullen. Bergsmannen stannade en stund och stirrade på broderiet liksom han varit en andeskådare. Han tycktes några ögonblick aldeles förgäta sin gäst för de bilder, hvilka minnet lät hägra. Det låg nägot obeskrif: ligt rörande i denna faderskärlek, som glömwds allt omkring sig under själens vandring bland det förflutna. Sjelfva Melcher Winke, trots allt sitt lättsinne och sina egoistiska funderingar, kände sig litet vek om hjertat vid tanken på sin egen far, som slösat så mycken oförständig kärlek på den bort skämde sonen. Det fanns nemligen hos den egennyttige köpmansadepten åtskilliga ljusglimtar, som antydde tillvaron af bättre egenskaper än dem han vanligen lade sig vinn om att upp: oåla. Kanske skulle den unge mannen till och med blifvit en lika hjertevarm och förständig som nu kall och klok menniska, om icke föredömet i föräldrahemmet och den ständiga jagten efter lyckan, i hvilken bäde far och mor med samma ifver deltogo, re dan tidigt tryckt sin prägel på hans själs lif och lagt sitt qväfvande askregn öfver de ädla och goda frön, hvilka försynen nedlagt hos honom, Under frukosten, som röjde en omtänksam husmoder och ett rikt visthus, och som genom anrättningarna af både fisk och fågel snarare kunde anses för middagsän frukostmäl, trakterade den gästvänlige värden med både sherry och portvin och inbjöd