tadt, lika öfverlägsen t. ex. Meyerbecra li bretter som den ur dramatisk synpunkt stå: under dessa. Den största förtjensten är förutom ett ädelt och värdigt språk, fram: ställningen af tvenne så sublimerade karak terer som Lohengrin och Elsa, hvilka, så hvar för sig som särskildt i sitt erotiska förhållande, äro ett värderikt fynd för sce nen, Den största svagheten ligger i upp repandet af ett och detsamma under den ständigt pägkende, enahanda konflikten samt i öfvernaturligheterna hos både hjelten och händelsen, hvarigenom allegoriens kylighet sprides öfver det hela och hindrar det att vara en verklig teckning af menniskohjertat. Ty är Lohengrin fängslande genom det himmelskt rena och likasom från höjden nedstrålande hos hans väsen, så tål deremwot bvarken hans karakter eller hans sändning det minsta vid att analyseras, och Elsa är visserligen i det felsteg, sov förstör hennes lycka, sannt mensklig, men i öfrigt alltför ensidigt och oschatteradt oskulåsljuf för att kunna gälla såsom verklig qvinnotyp. Hvad de mörka karaktererna i dramat vidkommer störes intresset för dem i hög grad genom det nästan ridikyla i deras ständigt upprepade nederlag af samma art, och konungen, ehuru ståtlig och stark, förekommer snarare som en dekoration än som en personlighet. De få ensemblenemren i arbetet erbjuda åhörarpe en och annan nödvändig hvilopunkt, ty väl äro äfven de snarare recitativ-artade än melodiösa, men deras lynne är dock mindre sträft än operans egentliga dialog. Konungens bön med derpå följande kör kan lika litet som första aktens korta finalkör förfela ett mäktigt intryck. Till duon mellan Ortrud och Telramund har kompositören vidfogat en verklig afgrundssoppa å la Macbeth i ett ackompanjemang, som sjuder af mörka gräsligheter och sinnrika reminiscenser; den följande duetten mellan Elsa och Ortrud är mindre ansträngande, men bildar tillsamman med föregående nummer en omisskännelig longör. Kärleksduon mellan Lohengrin och Elea är, så väl ur mu sikalisk som poetisk synpunkt, ypperlig, men också ganska snarlik andra kompositörera verk och sålunda är det i ett undantag från sin egen reform, Wagner här egentligen triumferar. Den enda popnlära detaljen af arbetet, tredje ktens introduktion med hymenåen, är likaledes att räkna bland glanspunkterna. Af operan i dess helbet framgår dels att ett ifrigt dramatiskt sträfvande här alstrat företrädesvis lyriska skönheter, dels ock att små fel och missgrepp undvikits genom begäende af större. Det är ju stilenhet. helgjutenhet, som maestron hufvudsakligen gjort till sitt mål. Men hvem djerives förneka att dessa egenskaper finnas hos Figaro, Fidelio eller Friskytten? Tag bort ett par ledsamma koloraturarier så fin nas de äfven hos Den stumma, och ur Hugenotterne t. ex. veta vi ej hvad som skulle behöfva utmönstras. Det upprörande tvång, gom Wagner lagt på vokslmusiken, tyckes sålunda allt annat än nödvändigt. Han har befriat henne frän åtskilliga upprepningar, stillastående eller dramatisk oegentlighet, men derför nedflyttat henne från den sjelfständiga ståndpunkt, hvarpå bon under eit århundrade förtjusat hela verlden. Man erinras häraf om den tame björnen, som då han bevakade eremitens sömn och såg en fluga kräla på hans panna ka stade en sten på henne och visserligen skrämde bort den störande insekten, men också nära nog krossade helgonets hufvud. Det sätt, hvarpå Löhengrin. presente rats för den svenska allmänheten, länder vår lyriska scen till mycken och möngsidig berömmelse, då från operans hufvudpersoner och allt till koristerne det hela uppenbarar nit, omsorg och hängifvenbet åt uppgiften. Hr Arnoldsons föredrag framställer i den skäraste dager Lohepgrins idea!gestalt och är enkannerligen i de elegiska momenterna af djupt rörande intryck, hvarjemte han äfven sågom skådespelare gexom värdighet och mätta motsvarar rolless fordringar. Fru Stenhammars Elea är möhönda icke en så helgjuten konstekapealse som bennes Sentha, ty det dramatiska värfvets kraf äro här mängfaldt större. men hennes säng röjer alltigenom den fulländade artisten och hänför såsom en mönsterbild af ädel qvinlighet. I Ortruds parti, hvilket kompesitören tyckes hafva enkom beflitat sig att göra så svärt och otacksamt för rösten som det varit honom möjligt, ådagalägger fröken Saxenberg studier och framsteg, värda allt erkännande, och fru Strandberg har, de ghoger hon nuppträdt i denna roll, säsom skådespelerska skördat rättmätiga triumfer. Hr Arlbergs intressanta tolkning at Tel ramund lemnar blott hvad beträffar röstens styrka något öfrigt att önska, och hrr Hå kanson och Lundvik alternera med framgång i kong Henriks pompösa parti. Utroparens ingalunda ovigtiga uppgift låter slntligen hr Lundqvist briljera med sin stämmas friska och kraftfulla välljud. Kapellets och körens prestationer äro genialiskt ledda och vitna om utomordentligt nit. Att de ohyggligt skrällande trumpe ternas tonmassor äro ett absolut nödvändigt ondt hafva vi emellertid svårt att föreställa oss. j Iagenting kan vara mera billigt än att en framstående och vidtfrejdad musiker. som Richard Wagner, blir genom sitt bästa konstverk representerad inför hvarje publik med bildning, och här var man särskildt skyldig honom revanch för Den flygande Holländaren. Vi hafva blott hyst fruktan för en konstgjord furore, ett medelst partiagitationer ästadkommet Wagnerraseri, hvil ket skulle utgöra ännu ett hinder för den utveckling af ett nationelt tondrams, som bör vara hvarje avensk mueikälskares ögon. märke. I societetslifvet påträffar man öfverallt friska, hurtiga menniskor, hvilka först vid pianot gripas af dystert vemod och sjunga, iagalanda våra fosterländska visor, utan: Ieh grolle nicbt eller Ich habe in Traum geweinet 0. d. — och sknile nu äfven på scenen ett nytyskt element blifva lika förherrskande, vore sådant en verklig olycka både för den musikälskande allmänheten, artisterne och musiklitteraturen i värt land. — Det är på grund häraf det fägnar osg att den Wagnervurm, som länge stätt för dörren och klappat, icks eus med