MUSIK. Lohengrin anses af Wagners sansade anhängare vara hans mästerstycke och företer ovekligen högst intressanta prof på det som skulle utgöra kovsteng vinning af den nya operametoden. Kantilenan, med dess skiftande gestaltningar och namn i musikens terminologi, har, så vidt mbjligt varit, biifvit förvisad och recitaiivet, blott här och hvar afbrautet af en kör eller ett marschmotiv, är strängt förherrskande, men också så omvexlande som med det enformiga hos dees väsen är förenligt. Man tycker sig höra ett poetiskt drama, hvari deklamationens intryck skenbart fördubblats, då ordets kraft sammangjutite med tonens. Vokalmnsiken får icke verka med sitt särskilda, egendomliga behag, ingen afvikelse är tillåten för att röra känslan eller smeka inbillningskraften, allt h r blifvit offradt åt texten, hvars förnuftiga innehlll tjenas med slafvisk smidighet, styrd at minutiös, obeveklig beräkning. Allt detta bär sig emellertid, emedan ett ämne är funnet, gestalter frammanade, situationer uppsökta, för hvilkas konstnärliga förverkligande kraft, renhet och sublimitet äro i det närmaste nog, medan fränvaron af sann personlighet, kolorit, lifgifvande passion, sinnlighet m. m. åtminstone för stunden kan förefalla icke som en brist, utan nära nog som en dygd hos konstverket. Att ämnet är en medeltidslegend är af oskattbart gagn för maestron och hans syfte. Det någongång torftiga i planläggningen får genom det religiösa grundelementet en prägel af andaktens obssmittade enkelhet, det enformiga förefaller som flärdlös stilrenhet, det orimliga som naiv barnatro, man urskiljer icke så noga det som är verklighet från det som är saga, här finns on menniska, som i sjelfva verket är ett högre väsen, och ett djur, som egentligen är menniska, och den långt aflägsna tidpunkt, diktaren valt, medger honom dels att afvika från natourene orduing — ty alltsammans är ja er medeltidssägen — dels ock att framställa vissa primitiva egenheter i seder och bruk, hvilka skola gälla som trogna bilder från denna tid och hvilkas äkthet svårligen kan kontrolleras. Den egentliga fördelen är emellertid att Wagner framstår såsom fyld af enkel, ädel idealism jemförd med vissa föregångare, hvilka af sin betydligt rikare begäfning frestats att i sin diktning inrymma tusenfaldt flere nyanser, och säsom rustad med en manlig. heroiskt sträng kraft, hvilken försmår vekare, mera förfinade retelser och effekter (som hon icke eger). Faktum är att ett icke ringa parti blifvit härigenom vunnet och att den allmänhet, som länge sett sig kurtiserad af vida större musikaliska snillen, småningom börjat föredraga en ringare förmåga, men som är djerf nog att trotsa henne. Onekligen ligger det också någonting tjusande i Wagners fordringar af sitt auditorium, då han förvandlar konstnjutningen till en oaflåtlig gymnastik för intelligensen ech icke förunnar khörarne att hvila och njuta, utan tvingar dem att följa med och etudera. Högt har han också i Lohengrin ställt sitt mål och ämnets karakter tiliäter honom ofta utgjuta sig i stämnin