Aftonbladet – 3 februari 1874, sida 2

rade jag när de voro helt späda. Det här är enda barnet, unga herre. Den gamles stämma darrade och ögonen fylldes af stora tårar, medan ban kysste sin tös på paonan. Men hastigt rätade ban upp sig, torkade sica ögon med afviga handen och utropade helt frimodigt: Sjelf kallar jag mig Beogt Eskilsson, bergsman, — för öfrigt, nämndeman och kyrkvärd, om man så vill. Kunnat vara riksdagsman, många gånger, men ville inte. Gör mera nytta hewma i bygden än sitta på riksdan och gräla eller bråka med de andra i stora skocken. Hvad heter min unga herre pu då? Molcher Wizke, ung köpman, utan kontor och handelsvaror, från Stockholm, son af aflidne assessor Artbur Winke. Jag har varit student i Upsala, sedermera haudelsstadent i Liäbeck och London och är för närvarande kontorist hos och agert i bergalagen för den bekanta grosshandelsfirman Jeffersson i Stockholm. ER, det var inte smågaker det der. Firman Jeffersson, ho har allt satt om många hundra tusen för oss bergskarlar, och mera ska det fäl bli. Se sö, nig ou, Inga, för herr Wi— Wi— Winke — upplyste Melcher artigt bugande. För herr Wizke, ja, och visa att du lärt skick och fasoner, så bergsmanstös du ä, i sjelfvaste hufvudstaden. Ioga gjorde en blyg, men bebagfuil helsning och räckte den unge mannen sin hand, sedan hon hastigt och rodnande nedåragit den öfver armbågen uppskjutna klänningsärmen. Rörelsen kunde dock ej eke så fort, att ej Melchers falkblick förat hanna beundra den mjellhvita armens plastiskt sköna randning. (Forts.)