Aftonbladet – 2 februari 1874, sida 3

raktaren, ty karaktersbyggnaden var helt ranlig, ett tomligen klumpigt stort rödmåadt trähus, med hvita fönsterbågar och hvita snutar, indeladt i två våningar, den öfre synbarligen af vida yngre datum än den ne ire, hvilken tillhörde en vanlig svensk bondstuga med sina små låga rum och fönster, 18 deremot den öfra våningen prunkade med öga salar och motsvarande höjd pä fönstren. Nej, det var det förtjusande läget mellan väldiga ekar, björkar och lindar i ex dal säng, inklämd mellan höga, ända till toppen öfklädda berg, bjert afstiekande mot andra söndersplittrade, vilda och svartgråa, hvilka buro tydliga spår af något väldigt bergras: i långt hänsvunna tider. Särskildt lockanle och välkomnande inbjöd till besök en vacker, ster veranda, med rika hvitmälade bildsniderier, tillhörande en helt aunanm stil än den stillösa byggnaden, men son! likväl prydde denna på samma sätt som en vacker hatt och kappa i en hast kunna förvandla atseendet på den anspråkslösaste bondflicixa. Lägga vi härtill att den smakfulla vera dan nästan svigtade under massorna af yppigt grönskande ampelgesis och blommande kaprifolinm, så syntes det tydligen, att em öm och värdande hand här velat dölja så mycket som möjligt af den stora, fula byggningen, likasom den kring de närstteude nthusen uppsatt grönmklade spalirer och otinger, på hvilka humlan med smidiga armar äntrade ända upp till takåsen. Med ett ord: det var en bild af söderng yppighet högt uppe i norden, en liten idyll, nogsamt vitnande om solens tkärpta alstringskraft, åå dess strålar brytas mellan väldiga klippor. Parte ) (Forts)