Aftonbladet – 2 februari 1874, sida 2

Hvarföre — sade Gladstone — Kafva vi ej köanat afsåt Derill är lir Disraeli Skäden. I Mars dö han tillfogade oas ett! så rlamentet, lemusde vi honom! vertaga regeringen; drott i de honom dettilll mon med påföljd Act Hså sprang sin väg. (Bifa Ekratt.) Han sade att ban nog kuude re gera landet blott ej med det närvarande parlamentet, hvilket haa dock ej ville upp ) lösa, (Skratt.) Ni måste medge, mine herrar, att vi omöjligen kände begära att drottningen skulle tigga hr Disraeli om att göra hvad han en gång afslagit, (Bifall.) Om det plötsliga upplösandet at parlamentet har förorsakat våra moiständars obshaslig heter, 54 få de skylla sig sjelfva, oeh om l! det vållat eder, mins herrar, obehaglighe Ib ter, så är det också våra motståndares j. skuld. Hr Disraeli tror ej att värlagstift 1 ving är stadditillbakagående, tvärtom tror j! han av vi hafva allt. för mycket dorafjl (skratt), och derför söker han att leåa: sdör uppmärksamhet till vår utrikespolitik ; (skratwt). Jag är beredd att inläta mig på f 1 f å i f f ( l 1 f 4 diskussion härom, men man skall taga sig i akt för dem som vilja tillintetgöra våra egna intressen, som wilja draga vår upp: märksamhet bort ifrån Våra hemländska förkölländen och istressen till den utan tvitvel vigtiga men dock mindre vigtiga utrikespolitiken. Det är en ypperlig me tod att då man har dåligt samvste med afseende på inrikes politiken, be gagna utrikespolitiken som afledare för, uppmärksamheten (skratt) Det är ets för i, sök, mine herrar, ait draga eder bort frän det, som I begripen och hvari I hafven edra egna bestämda åsigter, till det, som den stora mängden af medborgare blott med l: osäkerhet kan följa och förstå (bifall), Lät! 088 emellertid taga hr Disraelis utrikes i:! politik i nägot närmare skärskådande. Tj kriget mellan Frankrike och Tyskland var: det vår oppgift att bevara det vänskapliga förhållsadet till båda de stora natiozsrna.: Men Disraeli sade 1 underhuset, att det vore vår pligt att izkttaga en väpnad neu-; tralitet. Och detta är första steget till et i krig, Det är en hal isbacke att våga sig ut på. Visar man under ett krig avt man är beredd och har lust att deltaga deri, så skall aldrig tillfälle saknas att få störta l: sig i det (vifall). För att upphitta föl ij. vär utrikespolitik har hr Disraeli funnit det i nödigt att föra oss bort till Malacca-sundet, i: till ett ställe som är ungefär lika långt borta. som konpuvgariket Brobdignag (skratt). Han säger, att vi begätt kolossala dumhe-! ter i Malaccasoadet (skratt) och att vi kom-i prometterai den fria handeln mel Kira och. Japan. Det ög märkeligt nog, att herr Dis-: raeli hittills bar varit så likgiltig för detta . sund, men det är ännu märkligare, att juet denna traktat, vi slatuit och som han kallar en akt af dörskap och okuunighet, före slogs af honom sjel! 1868, då ban var pre mierminister och lord Derby utrikesminister. Så litet har oppositionens ledare att invända mot regeringen, att ehuru han drar åstad ända till Malaccasundet, han blott fiaper en anka, hvilket i sjelfva verket länder till regerinzeas berömmelse, ty traktaten . är ju förträtliig, och han och hans kolleger hafva sjelfva äran deraf. De förtjena denna ära, ty, jag upprepar det, traktaten är för-: träfflig. (Hör! hör!) Och nu, mine herrar, ) låter jag herr Disraeli ligga och sprattlal. i Malaccasundet. (Längvarigt skratt.) Gladstone öfvergick deretter till den finan-. ciella frägan och utvecklade sina planer förj: skattelindringen, Han betonade starkt sin. regerings förtjenster om de ekonomiska an . gelägenheterna ; allt sund: finansväsen, sade ban, beror på sparsamhet, och ett öfver ji ekott kan appnäs endast genrom en omsorgafull! I administration. Slutligen uppfordrade harj alla liberala partier till enighet, vilkoret: för att han skalle kunna tillbjada dem sin. tjenst. Mötet slutade med en resolution, l!l som framböll önskligheten af att Gladstone komme att representera Greenwichs valmän i parlsmertet och att församlingen skullej, otveckla all möjlig energi för att försäkra! sig om Gladstones val. j Den officiella Provincial Korrespondenz ; meddelar en artikel om den franska regerivgen och de ultramontana, som tyckes bekräfta hvad National-Zeitung öppet har till ! stått, att Tyskland blott betraktar det från ! fransk sida visade tillmötesgåendet som enj anledning att ytterligare fortsätta den bör-! jade inblandnisgen i Frankrikes inre ange-l! lägenheter. Efter att ha gifvit en kort historisk framställning af stridens gång, heter det nemligen i den ofvannämnda artikeln: I det den franska regeringen frivilligt och j otvifvelaktigt i Frankrikes egot välföretådde : intresse i ord och handling frisagt sig från , hvarje förbindelse med det ultramontana par tiet, som på de senare åren tyckes ha vun-. nit rätt mycket inflytande, har den för sin). del gifvit ett bevis på sin riktiga uppfatt1 ning af den närvarande situationen och den . ställning, Frankrike nu intager. Emellertid i för det icke förbizses, att den åtgärd, som a den franska regeringen vidtagit, tillsvidare, blott drabbar pressen, som gifvit de habj. falla angreppen mot Tysklaod spridning. men icke prelaterne som hafva föranledti. dem. Det är nu en pligt för den ksjsarliga regeringen att allt efter omständigheterna och på grundvalen af den franska lagstiftningen hafva sia uppmärksamhet fäst på erbjudandet af en ytterligare upprättelse för det förhöllande, som inträdt genom de fran ska biskoparne. t Den engelska tidningen Daily TelegraphF innehöll för nägra dagar sedan ett wedde-p lande från Biissel om att furst Bismarck sz äfven tillställt belgiska regeringen en nDotif angående den klerikala pressens i Belgien T hållning gentemot den kyrkliga striden ill Tyskland. Denna underrättelse väckte na turligtvis någon orc i Belgiens bufvudstsd,Jj och i anledning häraf ställde deputerandensg Berg6 vid ett af deputeradekammarens se-lp naste sammanträden ex interpellation till re geringen. Interpellsnten framhöll i början at sin interpellation, att den belgiska konstitutionen garanterade tryckfriheten, hvil-js ken förat uppnåtts genom en allvar-!l1 sam och Jängvarig strid Kammaren f kande icke tillåta, att något intrång gjor-)k dag i donna frihat Om man än mista ha Ile