Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

VINGLAREN. BERÄTTELSE AFP JOHAN JOLIN. I Anlag. Hvad är det han småler åt gå listigt, den der långe och spenslige tolfåringen derinne uti det förfallna lusthuset? Då och då gnäggar han fram ett kort skratt. Det låter som bån och skadefröjd; det ligger ingenting barnsligt i glädjeyttringen. Och ändå äro anletsdragen tilldragande, välbildade och regelbundna. Det blonda häret lockar sig krirg den ädelt formade pannan, under hvilken ett par vackra, oroliga Sröblå ögon ligga liksom på lur, medan kring den fina, lilla munnen, med sina nå got för tunna läppar, oupphörligen, likt en lyktgubbe, fladdrar ett ironiskt löje. Hans drägt är nätt och smakfull och antyder föräldrar i välstånd. Den smyger sig nästan sirligt kring den smärta figuren, och med en omtänksamhet, som icke är vanlig i barnaåren, har gossen omgjordat sig med ett blått trädgåärdsarbetareförkläde, för att icke smutsa sina fina kläder. Skada bara att förklädet icke lika bra kan skydda Melcher Winkes inre varelse, som det skyddar den yttre från fläckarne af stundens bedrift, Melcher Winke var ende sonen till en assessor, som efter möngäriga advokataffärer slagit sig i ro jemte sin äkta hälft i