Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 1

Vid HERMINA LOV. HENRIETTA v. HAUGWITZ Graf den 20 Januari 1874. Här stod ett herdetjäll. En herde bodde Med sin herdinna, der ej länge sen. Och grönt var der, och fridens rosor grodde I deras stilla verld och solen sken. Dock kärast var dem der en rosenknopp, Som, värmd af kärlek, rann i hemmet opp. Men lifvets glädjedagar, ack, hur korta! En dröm, en blixt, när man tillbaka ser! Nu herden borta är, herdionan borta, Och sjelfva herdetjället syns ej mer, En annan tid, en äflande, der kom Och röjde, plantade och skapte om. Den lilla rosen stod der öfvergifven Af fader, moder, af sin barndomsverld, Hon var liksom en ros på grafven blifven, I smärtans hemlighet så tidigt lärd. Hon tynade och tynade allt mer Och sjönk förbleknad sist till jorden ner. Nu har bon flyttat efter till de kära, Fast mera lågt och trångt är deras tjäll. Men de ha kommit dock hvarandra nära Och sofva der så lugnt i stjerneqväll, När månen simmar fram och strör sitt ljus På deras nya lilla prestgårdshus. Hvi led väl hon i långa år och dagar? Hvad bröt väl hon, som sådan bot var värdt? Du fåfängt forskar och du fåfängt klagar; Men tåligt lida det har hon oss lärt, På veka skuldror bar hon bördan fromt, Och derför blef det efter henne tomt. Tomt i de gamlas hem, som skänkt den späda Ena vård så trogen, som den gifvas kan Solsträlen lik, hon kunde än dem gläda, Sen solens ljus för henne sjel! försvann; Med slocknad blick och vissnad satt hon der En helgonlik martyr, så blid och skär. Men mörkret vek och sakta löstes banden, Dna fångna fågel, du blef fri till slat! Och upp mot ljusets rymd sig höjde anden Och swäckte vingarne i jubel ut. Du nu en fröjd har funnit utan namn Och störtat, engel, i de dinas famn, (1000)