Aftonbladet – 30 januari 1874, sida 3

han råkat i nöd och elände, att hans samvete vaknat och förehållit honom allt, och om han åå sknlle få läsa att hans egen hustru låtit förklara att han vore död eller om far skulle få se ået, far, som icke kan ha så långt igen och som upptog mig, då jag, öfvergifven af alla, klappade på hans dörr, och detta allt blott och bart för att jag skulle bli lycklig — — nej, nej, det kan jag ej. Tonen i hennes röst var fast och öfvertygande. Efter en stunds tystnad utropade hon: Och om jag också kunde det, så vore ändå alltid den gamle Wendäland qvar! Det var lätt att följa den riktning hennes tankar tagit, ty efter ett nytt uppehåll fortfor hon suckande: DÅå man har ett helt lif af nöd och jemmer bakom sig och man ser hur lätt allt kunde förändras, hur lycklig man kunde blifva, då är det för visso svårt att ej fälla modet. Men somliga men niskor äro ja födda till olycka som fögeln till att flyga, och jag är säkert en bland dem, Jag försökte taga ifrån henne denna tro och trösta berne, men tillade, att hon borde besluta sig, och hvad den gamle Wendland angick, vore han ju redan mycket ålderstigen. Ja, medgaf hon, det säger jag mig också stundom sjelf. Men Wilhelm måste skaffa sig en hustru, den gamle örskar också att han gifter om sig, det är nödvändigt för hushållets skull, ville han vänta på mig, så skulle först fadren dö, och sedan Båterstär ändå alltid min man, — Ack! utropade hon, man kommer hvarken fram eller tillbaka, och till slut är det som ville man ta lifvet af dem, då man väntar och hoppas på andra menniskors död. Det är förfärligt!Christel led synbarligen af dessa qvallulla tvifveismäl. Hennes jemna, lugna lynne var försvunnet, hon säg dålig utoch var den ena dagen ovanligt meddelsam, den andra åter tyst och sinten, försjunken i sig sjelf. Så förgick sommaren och hösten, och den för sta skarpa frosten utbredde sitt glittrande istäcke öfver jorden. Min systers barn profvade sina kälkar på backen utanför huset, elden sprakade i kaminen och vistodo båda vid fönstret, glädjande oss åt gossarnes ifver och förtjusning. Med detsamma kom en högväxt man med godt utseende, fram till huset, öppnade