Aftonbladet – 30 januari 1874, sida 3

gallerporten, p-sserade förstogan och trädde in i rummet i samma ögonblick som min sy. ster uttalade sin undran öfver hvad den unge Wondland kunde vilja, ban hade aldrig varit inpc hos dem förut. Tsag inte illa tupp! sade han och Ple stående framför oss, att jag kommer så här utan krus. Vill ingen af er gå till skolmä staren ?. Han talade fort, tyntes mycket upprörd och kunde endast med möda bibehålla der fasta hållning, på hvilken man igenkände sol: daten och den sBjelfständige mannen. Hvad har då hänåt?. frågade vi bådapå en gång. Sonen är död!s svarade hav. Det ha: kommit bref från Californien, hvarest han fått ett ömkligt slut. Skolmästaren ör all deles ifrån sig och Christel likaså. Ompnå gon härifrån gick dit — hon säger ständigt om de bara visste! Jag tog skyndsamt min kappa och vi be gåfvo osa på väg. Han berättade mig de närmare omständigheterna vid dödsfallet. hvarom en landsman på Ferdinanda begäran hade underrättat de hemmavarande. Vidin gången till skolhuset sade Wendland mig farväl, I dag är det första gången på många år, som jag trädt öfver denna tröskel;, sade han, men jag vill inte att skolmtästaren skall ee mig just nu. Derinne fann jag allt så som han hade sagt. Fadren satt orörlig med sammanknäppta händer och Christel var kuappt mäktig en redig tanke, hon misstrodde sin egen bedröfvelse, emedan hoppets stjerna så klart strålade fram der bakom, och hon fasade för sig sjelf att icke kunna qväfva hvarje sådan tanke i denna stund. Jag stannade hos henne så länge jag kunde och uppmanade benne då jag gick att icka försumma de tillredelser i köket, hvarmed hon varit sysselsatt för fadrens skull, och här som alltid visade det sig, att ytt:e verksamhet är det säkraste medlet att lugna själens oro. De följande dagarne gjorde vi litet emellanbt besök i sorghuset, emedan Christel icke kunde lemna den gamle skolmästaren som af sorg och bedröfvelse blifvit kraft:ös och skröplig. Det var ungefär en vecka efter brefvets ankomst som jag en afton