Aftonbladet – 29 januari 1874, sida 3

det visade sig att Ferdinand dessutom var skyldig öfver fomtontusen thaler. Jag hade alls intet, utom några få möbler och våra sängkläder. Möblerna togos i beslag, men sängkläderna läto de mig behålla. Ensam stod jag i den stora, vida verlden, utan en menniska att hålla mig till; derför skret jag till föräldrarna, som i alla fall skulle underrättas om Ferdinands försvinnande, och bad att få återvända till dem. Sedan dess har jag fortfarande varit här, det blir tre är till hösten, Svårligen kan ni dock tänka er hur det kändes att komma så arm och utblottad, ty jag hade nödgats sälja sängkläderna för att få penningar till hemresan. Jag hade allt göra i verlden att trösta de gamla, far sjuknade af sorg och grämelse och mor öfverlefde icke länge detta slag. Vi sutto båda tysta. Det gifves sorger och lidanden, för hvilka alla trösteord måste förstummas. Senare frågade jag Christel, om hor kunde förtjena sin utkomst här. Ja, mycket väl, sade hon, jag har alltid arbete här eller på slottet, ty den nuvarande nådig frun är lika god som den förra, och hemma har jag det också bra. Svärföräldrarne togo en tjenstflicka då jag gifte mig, hom är ännu qvar, så att mornar och qvällar samt söndagarna då jag inte arbetar borta, behöfver jag endast s2e till att allt är i ordning; det går godt för sig på detta sätt. Men när skolmästaren dör en gång?invände jag. Han måtte vara mycket gammal, Till märtensmessan fyller kan sjuttio år!s svarade hon. Då står ni der åter helt allena! fortfor jag.