Aftonbladet – 29 januari 1874, sida 3

bruten, gick jag hvar söndag i kyrkan oc der återsåg jag Wilhelm och hans hustru Hon hade blifvit fet, men han var sig tem ligen lik. Hon tycktes icke bry sig om ho nom nu så mycket som förr, men lika stol och högmodig var hen likväl. På våren, — ack, den kära våren me gräs och blommor, då den gode guden läte: allt växa och frodas, oaktadt all menniskor nas eynd och ondska, aldrig har jag kän mig så underlig till mods som vid dess an nalkande. Jag betraktade träd och buskai som hade jag aldrig sett dem förr, och er inrade mig alla de vårsånger jag lärt son barn, fastän de då ej förmådde röra mit bjerta såsom nu, När stadaboarne gjorde st mycket väsen af skog och mark och der sköna naturen, så trodde jag att det var et tomt prat, som så mycket annat de sade Jag hade ju tillbringat hela mitt lif just skog och mark; och ännu aldrig hade de fallit mig in att der ströfva omkring för ro skull. Nu förstod jag att detyckte så, eme dan de måste umbära det, nu kunde jag rel: ej se mig mätt på all naturens herrligbet och andades fritt att icke vara instängd me! lan de höga husen. Jag gick omkring hels timmar ibland, innan det ännu var dager Far och mor lät) mig hållas, de voro idel godhet och ömhet mot mig. En morgon, då jag vandrade genom sko gen, hvarest träd och blommor doftade så ljufligt i solskenet, kom jag till en uthugg ning cch der stod Wilhelm alldeles framför mig. Jag ville vända om, men han hade redan gett mig och gick helt lugnt mig till mötes, Stanna qvar! bad han. Jag måste lyda honom som ett barn. Det klara solljuset banade sig väg genom träden och sken rundt omkring oss gom