Aftonbladet – 29 januari 1874, sida 3

endast hvila och sköta mig. Sedan jag nu kommit tillre, blef det mig först riktigt klart, huru mycket jag hade lidit och jag märkte det äfven på deras öm het och omsorg för mig. Dels behöfde jag ingen särskild vård eller hjelp; stillheten härnte var bättre än allt annat och det var nig nog att inga fordringsegare kommo, att oenighet och vreda ord icke förbittade mitt lif, att jag icke ständigt behöfde frukta: huradan skall han komma hem i dag. När jag erinrar mig denna tid, förefaller det mig som om jag hade hvarken tankar eller känslor mer, allt var dödt och tomt izom mig. Jag satt oftast vid fönstret och stirrade på snöflingorna, hvilka dapsade utanför eller hopade sig till drifvor i den lilla trädgården, nöjd att ivga hus funsos midt emot, De första veckorna och. månaderna gick jag aldrig ut. Pastorn kom hem en gäng och talade vänligt och uppmuntrande med mig; hans yngsta dotter, som ännu var qvar hos honom, kom också nigra gånger och hade med sig arbete åt mig; hon såg alltid så deltagande och välvillig ut och räckte mig handen, då hon gick. Detta gjorde mig godt, jag kände att jag icke var förskjuten och öfvergifvenr af alla. Denna vinter hade jag dock icke mycket arbete, herrekapet på slottet var i staden och er syster hade ännu icke flyttat hit-Julhelgen gick jag första gången i kyrkan. Der var allt sig likt. Endast för mig hade allt blifvit annerlunda. Jag kunde icke se på de vissnade kransarne, gulnade hvita banden öfver minvestsflorna utan att tårarna kommo mig i ögonen. Wendlards voro bortresta, ingen af dem var i kyrkan, det var så mycket bättre för mig, då jag nog visste tt jag skulle bli förembl för allas blickar, ailag nyfikenhet. Sedan isen en gång var