Aftonbladet – 27 januari 1874, sida 3

MMMM förmyndare hade lemnat sitt bifall, så skulle likväl intet utlemnas, just emedan min man vore så skuldsatt, och det tillades att jag skulle väl se mig för, dä jag en gång sjelf fick hela summan om händer. Det kändes underligt att veta sig hafva penningar och likväl hvar dag som Gnd gat plågas och förföljas af fordringsegara så att jag ibland var nästan utom mig. Jag hade gifvit hvad som helst för att ätminstone ha någon att klaga min nöd för, men jag var som öfvergifven i den stora staden. Mången gång rann det mig i hågen, att rkteihelm, fö nu ervändttill landet, verkligen viss ur jag le det, ? jue han ej hånfullt skratta åt min olycka, Det var inte bättre för Ferdinand än för mig, men han började dricka, hvilket gjorde hans lynne grälsjukt, och det var ständigt split och oenighet i hemmet. Ingen, som ej sjolf varit med derom, kan föreställa sig hvad fattigdom, skulder, dryckenskap och oenighet i förening kunna åstadkomma. Jag lefde i en ständig oro, i eländiga bekymmer och hade blott en enda tanke, att få komma ifrån alltsammans. En morgon, då det ånyo hade varit bittra ord oss emellan, sade jag honom detta. Det finns nog råd förs, menade Ferdinand, men du har ju ej velat det förrän nu. Penningar kunna vi få, hvilket ögonblick som helst, om du endast skrifver en förbindelse att sedan betala Den smula ränta som afgår betyder ingenting, ak komma vi med ens ifrån alltsammana och kunna sitta i luga och ro. (Forts,)