Aftonbladet – 26 januari 1874, sida 3

ma honom, ställde han sig midt på gångstigen, och der stod han som vuxen upp ur jorden. Jog blef helt förfärad, som om en olycka hotat mig, och Gud må veta det ej var något lyckligt möte... Det god dag, hvarmed jag ville helsa honom blef sittande i halsen, och hans gråa ögon blixtrade af förnöjelse då han såg hur rädd jag var. Jag gick ett steg åt sidan för att komma förbi honom, men råkade dervid att komma in på åkern, Du gör ju redan som stadsboarne, sade han, hvilka trampa på Gnads gäfvor. Jag kommer inte fram på annat sätt, ni står mig ju i vägen, svarade jag. Står dig i vägen? utropade han. Ja, jag står dig i vägen, upprepade han ännu en gång med ett uttryck af elakhet och höjde dervid på käppen som han hölli handen, socH jag tänker också under hela mitt Hf göra det. Du kan vara viss om att, förr än da eller någon af dina likar kommer i mitt hus, förr skall mitt hufvud vara under jorden eller också Wilbelm ha förlorat för ståndet! Och hvad ditt skrifveri angår, så kan han be sin fästmö skrifva, om han vill ha några bref. Dig vill han inte veta af. Jag stod som fastväxt på samma fläck och bar tog icke ögonen ifrån mig. Det kande ej hafva varat länge, men mig före: föll det som en evighet. Då han slutligen fortsatte sin väg, måste jag sätta mig på hkerrenen och riktigt gråta ut, under det sädesfältet vajade öfver mig och lärkorna sjöngo i skyn, som vore veriden full af lycka och glädje. Nu frågade jag icke heller längre efter dem; jag bäfvade för att nalkas gården hvarest de gamle bodde, men att Wilhelm bade beklagat sig öfver mina trohjertade ibref, det var ändå det värsta, det hade jag