Aftonbladet – 24 januari 1874, sida 2

och innan jag visste ordet af var ban borta Länge sökte jag bland folket, men jag åter fann honom ej. Dagen derpå helt tidigt skulle han lemn: byn. Tre andra, unga män från vår traki skulle vid samma tid också gå in i militär tjensten, och jag skaffade mig något at syssla med i trädgärden helt bittida, så ati jag skulle få se dem tåga förbi. De tre andra kommo också i rättan tid, men Wil helm var ej med. Jag tröstade mig med att han ville vara för sig sjelf, och def dröjde icke heller länge förrän jag såg at! så var. Föräldrarne hade låtit spänna för. fastän det var just under höbergningen, då både menniskor och djur behöfvas allrabäst, och hans mor följde sjelf med honom in till staden; det var säkert för att han inte skulle kunna komma åt att taga afsked af mig. Hon satt der så bred och stolt, och nickade då hon for förbi, ehuru hon annars väl aktade sig att se åt oss till. Jag stod qvar på samma ställe och trodde att Wilbelm kanske skulle vända sig om, men han låtsade om intet och så var allt slut. Slut? frågade jag. Men ban bor jna här i byn, ni mäste dock hafva återsett hvarandra. Åh ja, nog har jag ofta Btersett honom, men cå hade redan ailt blifvit annorlunda. Hur så? Christel suckade. Sedan Wilhelm hade blifvit soldat, förgingo vintern och sommaren utan att jag hörde något från honom, sade hon. Jag hade alltid hoppats på att han skulle skrifva, och mången natt har jag öfverlagt med mig sjelf, om jag skulle taga emot hans bref och hur jag skulle bära mig Bt att svara derpå. Den omsorgen hade jag kunnat spara mig, intet bref kom. Hans mor hade talat illa om mig, och då jag und