Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 2

att genast, midt i kolmörka natten, köra mig ur husst. De visste att jag aldrig sagt Pn oganning, men likväl trodde de ru ej att ord af hvad jag hade att sägs, hur mycket jag än bedyrade och försäkrade dem att jag var oskyldig. Ingen gick mera till sängs den natten, och på morgonen gög det at som om pesten hade kommit i huset. Den ena vågade ej tala vid elier se på den andra. och dä mor skulle g5 till brannea efter vatten, räckte hon mig ämbaret med lessa ord: gå du; som man har kokat, får mean supalGud må veta hur tungt mitt hjerta var. Jag passade noga på, då ingen gByntes till, och smög mig fram som en missdådare, Ingen, gom ej sjelf upplefvat det, kan föreställa sig hur en qvinna är till mods, då hon vet att hennes goda namn och rykte är i bvars mans muc. Och nog sörjde Wendåland och hans hustru för att sqvallret skulle fö riktig fart. Bönderna hjelpte dem också beredvilligt, ty att en bondson skulle vilja gifta sig med en, som ipte var bonddotter, det kunde ingen af dem förlika sig med. Herrskapet på slottet är inte hälften så stolt som hemmanspgarne i byn. Nau kom en svår tid för mig, Med tårar och böner hade jag ändtligen bragt det derhän, att skolmästarens läto mig vara qvar, nen jag mäste inför dem gå en ed på att icke mera hafva något att göra med den anga Wendland, ty hans föräldrar och skolmästarens voro nu dödsfender. Jag var också så förkrossad, att allt blef mig likgiltigt, och jag såväl gom alla andra kände Wenåland för väl, för att tro att han någonsin skulle gifva efter. (Forts.)