Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 2

nen, den förlupne komedianten, men passade inte för en storbondes son och aliraminst för hans egen. Christel hade blifvit purparröd under det hon med häftighet utsiötte dessa ord, hvilka hon synbarligen ännu icke utan harm och smärta kunde erinra sig och jag tyckte mig se ati hennes ögon stodo fulla af tärar. Jag tilltalade henne med några vänliga ord, och hon sade: det är nu gå längegredan, men likväl förefaller det mig alltid som hade det varit i går; när man har varit med om något sädant så glömmer man det aldrig mer, Vacker var jag visserligen inte, men jag hade honom sä kär! Jag troåde jag skulle smälta i tårar och Wilhelm kände det också djupt, men han var ond tillika och derför tröstade han sig lättare, Gråt inte så, Christel! sade han. Du gör mig dermed blott änuu mer bedröfvad! Jag kunde dock inte upphöra och vi föllo hvarandra om halsen; men i samma ögonblick klappade det på fönstret till rummet bredvid, hvarest föräldrarne lågo, så hårdt och häftigt, att en död kunnat vakna. Wilhelm och jag sprungo genast till fönstret och der sted den gamle Wendland! sSkolmästare, skolmästare! skrek han, nu har pi kommit till heders med ert skolmästeri! pojken en landstrykare och hon derinne... Christel afbröt sitt tal. -Jag troådo jag skulle sjunka genom jorden, och med ett språng var Wilhelm ute genom fönstret. Han ville rycka fadren med sig hort, men jag hörde den gawles hångkratt och hur han sade: Och för det der trespacket skall man förolämpa en sädan qvinnal... Sedan blef allt tyst utanför, de gingo sin väg, men derinne brast nu stormen lös. Far och mor föllo öfver mig och hotade