Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 2

IOUBIIVLIGR Ile Me Ae ej — Stora teatern. Richard Wagners mest berömda tonskapelse Lohengrin gick i går för första gången öfver vår lyriska scen och gjorde icke den furore, man af flere anledningar kunnat befara, men mottogs ej heller med den likgiltighet, som skulle hafva varit lika orättvig. De rena och ädla intentioner, den fullkomliga frihet från åtminstone det slags flärd, som andre store tonsättare låtit komma sig till last, den mäktiga lilskraft och det otroliga arbote, ad Lohengrin uppenbarar, kräfva ovilkorligen aktning af ett bildalt anditorinm, medan k andra sidan de ideliga recitativerne, hvilka, äfven för den i saken initiorade, på längden blifva afistränganrde, lika ovilkorligt måste blifva tröttande för dem, hvilka i sin men löshet af? tonkonsten begära hufvudsakligen hvita och nöje. Den kherrliga introduktionen, som skildrar de åt Kalkens tjenst invigdes lycksalighet, lemnade publiken temligen oberörd, men operans öfriga glangnummer förfelade ingalunda djupt och lifligt iatryck. Den stora duon mellan Lohbengrin och Elsa, högst intressant såsom paykologisk studie och äfven ur rent musikslisk synpunkt bänförande, lät fru Stenhammar och hr Arnoldsom skörda stormande bifall, likzsom Lohengrins sista afsked, hvars oförlikaeligt skära stämning af hr Arnoldson med märsterskap motsvarades, efter operans slutföranlsdde dubbel inropning. Hr Arlberg gaf en gripande bild af den brottslige, men stort anlagde Telramund och fröken Saxenberg uppbar, såsom Ortrud, ett otacksemt parti inför en tacksam publik, Hr Håkanson (Henrik Fågelfängaren) och hr Lundqvist (konungens härropare) xåfvo sina roller med aktningsvärd omsorg. Orkestern företedde, osktadt de kolossala fordringarne hos upp: giften, snarare öfverskott än brist. Om ft skilliga longörer i någon mån förkortades och vissa starkt ljudande tomheter utsslötes skulle det hela betydligt vinna derpå. Särskilt vore det väl om några hundra trumpetstötar blefve indragna. De mes: betydande at körerne gåtvos med berömvärd lif. lighet och kraft. — Operans uppsättning är så väl i dekoration som kostymering tillfredsställande genom tillräcklighet utan öfverdrift. Svanen, som lätt kan blifra farlig för totalintrycket, lemnade i afseeude på naturlighet intet öfrigt att önska — hvad dufvan beträffar voro de trådar, som uppbära henne, allt för märkbara.