Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 2

Ja, hvad är det med Wilhelm! svarade han. Det som är sant, är sant, och när då far föreställde mig allt och menade att jag antingen måtte ha någon annan i tankarna eller också vara rent sf frän vettet, då en sådan flicka inte skulle vara god nog åt mig, då tänkte jag det vore så godt att tala rent ut och att han med ens fick veta allt. Hvilket allt? Om dig! Jag stod der alldeles handfaller, fastän det i grunden var mig kärt att han hade öppet tillstått hur det var; dock kunde jag ej få öfver mina läppar att fråga vidare och han förblef åter tyst. Den ene förstod nog hur beklämd den andra var, till slut tog jag mod till mig och frågade: Hvad sade han då? Släpp mig inikammeren, Christel! bad Wilhelm i stället för att svara. I kammaren ? frågade jag. Hvad är det att vara rädd för? tyckte har, uu veta de ju ändå af det, och jag kan inte lida att stå här utanför. Förrär jag hann besinna mig och innan han knappt talat ut ordet, var han inne i kammaren och nu berättade han mig allt. Hang far bade blifvit alldeles ursinnig och frågade om Wilhelm trodde att ban skulle taga emot dottern till så godt som eti fattighjon i sin, i Wenålands, gård? Det skulle han inte inbilla sig, förr skulle hus och gärd få gå under klubban, än något säcant ske. I hans hem funnes endast rättskaffens folk, barn till hederliga bönder, och mina lumpra pengar brydde han sig föga om. Louise hade två gånger så mycket, hon var ju en vacker, stätlig qvinna, jag såg ut som ett af de sju magra nöten och kunde vara god nog åt Ferdinand, skolmästarso