Sanningens som i skönhetens intresse, hafv a litet mera finess i de lekfulla slag, Este understundom tilldelar Helge. I allt väsen -Iligt deremot anse vi fru Hwasser gifva e förträfflig bild af förf:s djerfva men intre! santa skapelse, At bipersonerna är Helge den mest fram stående, men i vårt tycke svagare teckna än de andra mera typiska och skizzerade En ytterst egoistisk herre, som fordrar at Ester af kärlek till honom skall uppoffr: sin konstnärskallelse och att familjen a samma skäl skall offra sina fördomar mo skådespelerskan, blifver han ännu mera mot I bjudande genom den förolämpning; han — om ock motvilligt — tillfogar sin fästmi Igenom att i familjens närvaro anställa för hör och dom med kenne. Huru en sådal man någonsin kunnat fatta kärlek för Este jär en verklig gåta för åskådaren, till hvil I ken: hvarken förf. eller skådespelaren gif Iver nyckeln. Den förre har visserligen ge nom att i första scenerna göra Helge litet naiv och låta honom utveckla en viss en tusiasm lemnat en antydving till hennes lösning, som dock af hr Fredriksson, hvars Istyrka ej heller ligger i naivitet och en tusiasm, icke fullföljes. Troligen hade föl enna roll hr Elmlunds individualitet egna N hättre, men man bör dock vara både teaterdir ktionen och hr Fredriksson tack svd a den förres beklagliga sjuk sam derför av. nte utgöra nå jz Å got hinder lighet ej längre tim. de. Liksom Hel för skådespelets upplöra. 3 er blifvit Sh under hr Fredrikssons hän. et a för torr, öfverlägsen och princip. E i har den enkla, kärleksfulla medren I frn Almlöfs blifvit allt för amper. Ett mjukar? qvinligt väsen, såsom fru Kinmanssons, skulle troligen bättre hafva fylt luckorna i denna af förf. temligen löst utkastade karaktersteckning. De båda systrarnas karakterer äro deremot raskt och bra tecknade, och i framställningen af Eiin, denna äkta qvinliga typ — oförvitlig, men afundsjuk, småstygg och genomborgerlig — synes oss fru Swartz lyckas mer än vanligt väl. Fröken Lindqvist säger sin roll på ett särdeles vårdadt och godt sätt, men bör anlita dansmästaren eller gymnastikläraren för att lära föra sin kropp. Nog hafva ofta flickor i den s. k. slynåldern svårt att bära upp sin gestalt, men få äro dock så slinkiga som fröken Lindqvist, och Agda, som ju redan får bära blå sidenklädning, vill väl anses hafva utträdt ur denna period. Hr Kinmanssons Sven är i allmänhet enkel och sann, som han bör vara, men nog kunde väl hr K. försöka att taga sig något före under den för honom obe: stridligen högst obehagliga rättegångscenen. -Brukspatronen är visserligen i sig sjelf en ytterst obetydlig person, men hr Callmen gör honom dock mer än lofligt futtig. De i dramat förträffligt anbragta smågossarne göra, såsom meningen är, ett gladt och uppfriskande intryck. En anmärkning mot dem nödgas vi dock göra, hvilken väl i första rummet träffar regissören. Om de också under stridens hetta tillåtas inträdai salongen med mössorna på sig, böra de dock ovilkorligen stryka dem, sä snart modern tilltalar dem, hvarefter de dock allt för gerna bakom hennes rygg kunna begagna dem såsom tillhyggen. Till sin id originel och poetisk, till sin utveckling konseqvent och i sina detaljer i allmänhet vitnande om en för sceniskt författareskap ganska ovanlig begåfning hos sin författare, förtjenar detta lilla skäde-: lespel otvifvelaktigt ett ganska utmärkt rum bland den inhemska dramatikens alster. Hara vida det äfven innebär något större löfte för framtiden lemna vi oafgjordt. Skulle den anonyme förf. hafva försökt sig förut, ehuru med mindre lycka, då har hah nu tagit ett stort steg framåt, på grund hvaraf VETT Ta. en rik utveckling bör kunna väntas. Är det åter ett förstlingsverk, kan det vara frukten af ett helt poetiskt lifsårbete, då det icke är otroligt att det blifver förf:s, om ej enda, åtminstone bästa gerning. Men detkan naturligtvis lika lätt vara första tecknet på en rik och fruktsam begåfning för den svåraste, men på samma gång tacksammaste och i värt land minst lyckligt odlade af alla poesiens arter. Att så må vara är vår förhoppning, och afbida vi derför begärligt ett nytt framträdande af förf. till Skådespelerskan, hvarvid vi dock taga oss friheten varna honom eller henne för den lilla böjelse för den larmoyanta genren, hvaraf spår här och der i detta arbete förspörjas. Å RA