tTörsavarsväsende, OKa sina 1orrad at vapen och munderingar, stärka sitt artilleri, ordna sitt ambulansväsen o. s. V. TEATER. Dramatiska teatern: Skådespelerskan, skådespel i två akter. Svenskt original. IL Af den förut lemnade redogörelsen bör det vara klart att den hufvudsakligen dramatiska personen i detta stycke, d. v. s. den, af hvars utveckling det utgör en framställning, är en originel karakter, en fullständig individ, som ej gerna kan fattas såsom representant för hela slägtet af skådespelerskor. Dertill skulle nemligen fordras att de samtliga egde samma förutsättningar af rik begäfning, förenad med fullkomlig brist på hem och uppfostran. Men är Ester Larsson ej en typ, förfaller ock den beskyllning för falsk tendens i dramat, som man hört framställas, att det nemligen går ut på att visa oförenmligheten af familjlifvets och hemmets fordringar på en person, ty här kan naturligen ej blifva fråga om nå got anrat, än huru vida hon, denna och denna bestämda skådespelerska, kunnat fylla dem båda Att fälla ett alldeles bestämdt omdöme om oförenligheten af dessa båda uppgifter för Ester Larsson kan vara svärt nog, ty dertill lär man genom de två akterna allt för litet att känna henne, men vi tro dock derpå, och det är ett psykologiskt faktum, för hvilket talrika bevis finnas, från apostelen Paulus till Fredrika Bremer, att en verksamhet i det idealas tjenst så kan fylla en menniskas lif, att den utesluter tanken på familjlifvets lycka. Detta är till mensklighetens fromma visserligen icke det normala, men kan det oaktadt vara en bjudande pligt för den, som nödgas ät sin kallelse hembära ett sådant offer. Men kan någon ting dylikt komma i fråga för Ester Larsson, den lättsinniga koketten och lögnerskan? Hon beder sjelf sin nya omgifning vid bedömandet af hennes fel ihågkomma hvad hon vid sin utbildning i andligt hänseende saknat och hvad hon i stället egt, hon erkänner ock ej blott för andra, utan i ensligheten för sig sjelf, sin ovisshet om sin egen uppgift och — man får ej glömma det — när hon gör sitt slutliga val, har hon genomgått en sådan utvecklingsprocess, att hon är en ny och annan menniska, än den Ester, som i första scenen ingifver oss förvåning och en viss afsmak, Man kan dock ännu framsvälla en fråga: är det så säkert att hennes val är oryggligt, och är ej snarare upplösningen också ett efemärt foster af hennes fantasi, framkommet för att bereda henne ett effektfullt utträde från scenen? Vi tro oss kunna besvara den frågan med ett bestämdt nej. Förf. har tillräckligt starkt — ibland kanske för mycket för att vara fullt enligt med skönhetens lagar — framhätft den sinliga sidan af hennes väsen, och, när hon det oaktadt gör ett offer af hvad hon anser vara sin personliga lycka, måste detta antagas vara bestämmande för hela lifvet, Vi ange således denna karakter, äfven om vi aldrig i verkligheten sett något fullständigt motstycke till den, psykologiskt och poetiskt sann. Ett moment skulle vi hafva önskat borta, emedan det snarare gör henne oklar än klar, och det är osanningen rörande den nattliga skridskofarten. Om äfven förhöret angående den samma innebär em ogrannlagenhet, gränsande till förolämpning, bör hon dock ej i denna sak och denna stund ljuga, ty — såsom vi ätwinstone fattat henne — älskar Kon icke lögnen, eburu hon Å andra sidan ej har denna absoluta aktning för sanningen, att hon håller fast dervid, äfven om den skulle kosta hennes lycka. Hon bör derför ej ljuga i någon annan sak än rörande sitt engagement vid teatern. En omkastning af dessa frågor vore ytterst lätt. Om hon också med heder bestått pröfningen rörande detta lättsinniga upptåg, kunde Helge i sin triumf öfver hennes san ningskärlek våga den för bonom vigtiga frågan, huru vida hon verkligen brutit med sin konstnärsbana, och då först borde hon falla. Hennes karakter skulle derigenom blifva renare och sympatierna för den mera oblandade. Är Ester Larsson en karakter för åskå daren rätt svår att fullt förstå, erbjuder den en ännu vanskligare uppgift för den konst närinna, som på scenen skall åt den samma kifva lif och gestalt. Att denna rika mer obildade konstnärsnatur, van att erfara och btergifva starka affekter, skall vid de kon flikter, för hvilka hon råkar ut i sitt en skilda lif, kasta sig från den ena öfverdrit ten till den andra och blifva om hvart anna! löjlig och sublim, naiv och förkonstlad, ja hvarför icke, intagande och vidrig, syner oss så klart, att vi knappt kunna föreställ: oss en för den framställande konstnären svå rare uppgift. Det mättbestämmande för el dylik karakter kan svårligen läras utifrån ty, huru mycken inre sanning den än eger är den lika fullt ytterst sällsynt inom der faktiska verklighetens område. Framstäl larinnan måste derför mer än någonsin hemt: materialen till sin konstskapelse ur sitt ege hjerta och fantasi; och, i betraktande af d klippor, som härvid möta, af en spak och färglös uppfattning å ena sidan och at el oskön å den andra, tro vi att fru Hwasser allmänhet på ett intelligent, följdriktigt och framför allt sanot sätt löst sitt problem Att hennes skapelse ej alltid är vacker äl ytterst förlåtligt, ty det är icke meningen och vore den det, skulle den förlora i san ning. Vi tre dock att många drag i hen nes spel, som i första ögonblicket före falla stötande, äro frukten af ett allvarlig studium, ledt af en riktig uppfattning. Så som exempel härpå vilja vi anföra den stor artade teatersortien efter Esters första scen som kan tyckas vara på fullkomligt orät lats i en liten enkel huslig krets. Mel Plmer man ihåg att Ester här måste känn: i luften att hon ej, såsom vanligt, lyckat att behaga, hvarför hon står svarslös gen emot uppmaningen att gå till hvila, är de ganska naturligt att hon, för att ändå p! något sätt slå an, tager sin tillflykt till et litet, oskyldigt teaterknep. De flesta andr. af de allt för storartade åtbörderna kunn;