Aftonbladet – 22 januari 1874, sida 2

hade trädt öfver vår tröskel, och de båda fäderna voro fortfarande ovänner. Under den tiden blefvo vi först riktigt varse, Wilhelm och jsg, att vi höllo af hvarandra, och när två menniskor äre ifriga att få träffas, så skaffa de sig nog utvägar dertill. Jag gick sällan ut, men ändå räkades vi, än här och än der, och om det också blott var i förbigående, så sade man ändå god dag till hvarandra eller tillade några få korta ord, och dermed voro vi nöjda. En dag då jag arbetade iträdgärden och juet hade tankarne på honom, hörde jag en vagn rulla förbi och såg upp. Det var en vacker korgvagn, förspänd med två hästar; inuti satt en herre och en fru samt ett ungt fruntimmer. Merrn kördo inte sjelf, de hade en kusk, och på allting kunde man se att de icze voro stadsboer, mea icke heller ifrån denna socken eller den närliggande trakten, ty här kände alla hvarandra, Det var dagen före pingst; vi hade gjort rent i huset, orånat trädgärden och på eftermiddagen bakade vi, så att jag under alla dessa göromål icke hade kommit att tänka på vagnen med de främmande. Bäst vi sutto i kyrkan dagen derpå kommo de med Wenåland och hans hustru, togo plats i deras bänk och Wilhelm var med dem. Da främmande fruntimmerna voro klädda i vackra schalar och hade båda två guldörhängen och parasoller. Den ungas hatt var dessutom klädd med ljusblå band, och sådant begagnade ingen, icke ens den rikaste at bonddöttrarna i vår trakt, Den inga sysselsatte sig mycket med Wilhelm, lät honom slå upp psalmversen som om hon inte sjelf kunde se efter på taflan och sålant mer. Jag kunde ej låta vara att se på henne, och mitt hjerta klappade, ty jag nade att något ledsamt skulle komma, Jag