Aftonbladet – 22 januari 1874, sida 2

af, så att kläderna knappt hängde qvar på kroppen. Det hade alltid varit hans stolthet att sonen skulle komma längre än han sjelf, helst hade han velat låta henom studera så att han kunnat blifva prost, om det hade låtit sig göra; och nu hade Ferdinand Dblif. vit skådespelare, komediant, slagit sig på ett yrke, som far sjelf ansög för rent af gudlöst, och som hvarenda bonde tyckts vara en verklig skam. Den gamle Wendland hade yttrat: Jag ville väl gifva fem groschen till, om jag fick se skolmästarens gon hur han gör sina konster, om han kommer hitåt trakten. Detta berättade någon för mor, och gedan gret hon hela den dagen. Jag trodde till slut att denna sorg skulle taga lifvet af de gamla, och det är nog troligt att de ej hade lefvat länge, ty ett sådant bekymmer tär och fräter på lifstråden, om inte pastorn hade hjelpt och tröstat dem. Han föreställde dem, att en menniska inte vore förlorad derför att hon spelade komedi, att det funnes godt och hederligt folk vid teatern också, ehuru det vore en farlig väg att vandra; men just derför skulle föräldrarne icke heller förskjuta sonen, utan förlåta och öfverse med hvad som ej mera kunde ändras och försöka att med mildhet och kärlek inverka på honom till hans eget bästa. Pa storn ville sjelf skrifva till bonom och det: skulle far också göra, förmana honom allvarligt, men vänligt, och sedan skulle han sätta sin lit till vär Herre och tro att Han styr allt till det bästa. Detta var visserligen godt och väl, men let hjelpte ändå ej stort, ty fars mening förblef ändå densamma, att Ferdinand skulle så ifrån teatern och blifva skollärare igen, eller hvad annat som helst blott icke kome